Return to Recent Changes
| Changes made to nofolkhuld/0253 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 253 | 251 = 99% | 2 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.2 | 251 | 251 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
MAKRILLDRAG. 201
«Fanken heller, det är inte solgångsväder,» svarade
Rasmus, «han kommer inte förr än det lider fram på
dagen, men då tör vi få mer än vi vill ha för
makrillens skull.»
Det kom emellertid snart ett friskare drag i luften,
så att vi kunde hålla rätt kurs utan årornas tillhjelp,
och nu gledo vi raskt ut mot hafvet. Tjockan försvann
efter hand och lät oss se den blåa kustlinien och dess
yttersta nakna holmar; men framför oss låg hafvet i
sin oändliga utsträckning rodnande för morgonsolen.
Landvinden hade väl ännu öfverhanden, men ju högre
solen steg, desto friskare blåste det upp från hafvet;
de stigande dimmorna lade sig som ett täcke öfver
landet; nu var det en präktig makrillbris. Vi voro
snart inne i makrillstimmet; refvarne kommenderades
ut, och den ena fisken efter den andra nappade, så
att det ryckte i hela snöret; under våldsamt sprattlande
bragtes dessa hafvets silfverblanka barn upp i dagen.
Men glädjen var som vanligt ej af någon särdeles
lång varaktighet. Fram på dagen tilltog brisen allt
mer och mer i styrka; hafvet trängde på, sjögången
växte, slutligen stodo refvarne rakt ut, och sänkena
hoppade öfver vågtopparne, medan brottsjöar, oaktadt
lotsens ledande hand sökte undvika dem, slogo öfver
vårt lilla nötskal och stänkte skum högt öfver segel och
mast. Vi drogo in refvarne. Lotspojken satt i
storluckan, dinglande med benen, och tittade af gammal vana
än hit, än dit. Ibland var han nere i rummet och såg
på sitt ur, som låg i en stor rödmålad skeppskista.