Return to Recent Changes
| Changes made to iljitj/0074 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 325 | 324 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
| 1.2 | 325 | 324 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
Detta hände mot slutet av tredje dagen, två timmar
före hans död. Vid samma tid smög sig den lille
gymnasisten tyst in till fadern och gick fram till hans
säng. Den döende skrek alltjämt förtvivlat och kastade
med armarna. Hans hand föll på gymnasistens huvud.
Den lille gymnasisten grep den, tryckte den till sina
läppar och brast i gråt.
I samma stund tumlade Ivan Iljitj ner, blev varse
ljuset och upptäckte att hans liv icke varit sådant det
bort vara, men att detta ännu kunde rättas. Han frågade
sig: Rättas hur? och tystnade lyssnande. I detsamma
kände han att någon kysste hans hand. Han slog upp
ögonen och kastade en blick på sonen. Medlidande grep
honom. Hans hustru kom fram till honom. Han kastade
en blick på henne. Med öppen mun och ett uttryck av
förtvivlan i sitt ansikte såg hon på honom, utför hennes
kinder och näsa tillrade tårar som hon ej torkade av.
Han kände medlidande också med henne.
»J3) Jag pinar dem», tänkte han. »Det gör dem ont,
men det blir lättare för dem när jag dör.» Han ville
säga det, men hade inte krafter nog. »För resten, varför
tala, man måste handla», tänkte han. Han visade
hustrun med blicken på sonen.
— Led ut... synd ... och om dig... Han ville lägga
till »förlåt», men sade »förgås», orkade inte rätta sig
och ryckte på axlarna i en känsla att den som behövde
förstå förstod.
Och med ens kände han klart att vad som kvalt
honom och inte velat släppa taget det lossnade nu med
ens på alla håll och sidor. Det var synd om dem, han
måste laga att de sluppo plågas. Måste befria dem
och befria sig själv från dessa lidanden. »Så skönt och
så enkelte,enkelt, tänkte han. »Och smärtan?» frågade han sig.
»Var är den? Hallå, var är du, smärta?»
Han började lyssna.
»Jo visst, där är den. Än sen, sitt där du.»
»Och döden? Var är den?»
74