Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0087 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 399 | 395 = 99% | 3 = 1% | 1 = 0% | |
| 1.3 | 396 | 395 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
tolvte kapitlet
87
»Vi skola bliva lyckliga», utropade flickan. »Har»Här kunna
vi aldrig bliva det.»
»Nej, det kunna vi aldrig mera — det är sant», svarade
den gamle mannen. »Låt oss smyga oss bort i morgon
bittida tidigt och sakta, så att ingen ser eller hör oss. Stackars
Nell! Din kind är blek och dina ögon äro tunga av vaka
och gråt för min skull, men du blir nog bra igen och glad
också, då vi komma långt härifrån. I morgon bittida, min
vän, skola vi vända våra ansikten från denna sorgens
skådeplats och vara fria och lyckliga som fåglarna.»
Och därpå knäppte den gamle mannen tillsammans sina
händer över hennes huvud och sade med några få
osammanhängande ord att de från denna stund skulle vandra
fram och åter tillsammans, och aldrig skiljas mer, förrän
döden tog endera av tvillingparet.
Flickans hjärta slog högt av hopp och förtröstan. Hon
hade ingen tanke på hunger eller köld eller törst eller
lidande. Hon såg häri blott en återgång till de oskyldiga
nöjen, de en gång hade njutit, en befrielse från den dystra
enslighet, vari hon hade levat, en undanflykt från de
hjärtlösa människorna, återställandet av den gamle mannens hälsa
och frid samt ett liv av stilla lycka. Sol och flod och äng
och sommardagar glänste klart för hennes syn, och det
fanns ingen mörk skiftning i hela den strålande tavlan.
Den gamle mannen hade sovit lugnt i sin säng i flera
timmar och hon var ännu sysselsatt med förberedelserna för
deras flykt. Där lågo några klädesplagg för hennes egen
räkning och några för hans, och en stav att stödja hans
matta steg. Men detta var icke allt vad hon hade att
uträtta, ty nu måste hon sista gången besöka de gamla
rummen.
Och huru olika var icke skilsmässan från dem mot vad
hon hade väntat. Huru kunde hon någonsin hava tänkt på
att säga dem farväl med fröjd, då minnet av de många
timmar, hon hade tillbragt inom dem, steg upp i hennes
svällande hjärta och lät henne inse att denna önskan var en
grymhet, så ensliga och sorgsna än många av dessa timmar
hade varit?
Hennes eget lilla rum, där hon hade sovit så fridfullt och
haft så angenäma drömmar — det var hårt att icke få se
sig omkring i det ännu en gång, utan nödgas lämna det
utan en vänlig blick eller en tacksam tår. Det fanns några