Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0086 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 372 | 368 = 99% | 4 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.3 | 368 | 368 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
86
den gamla antikvitetshandelnljusfläck, tills solen gick ned, och då det var natt och månen
långsamt steg upp, satt han ännu på samma ställe.
För en person, som så länge kastat sig på ett oroligt läger,
voro till och med dessa få gröna blad och detta stilla ljus,
fastän det trånade bort mellan skorstenar och hustak,
någonting angenämt.
Flickan tyckte mer än en gång att han var rörd, och hade
undvikit att tala. Men nu fällde han tårar — tårar, som det
lättade hennes svidande hjärta att se — och med en åtbörd,
som om han ville falla på sina knän, besvor han henne att
förlåta honom.
»Förlåta — vad?» sade Nell. »Ack, morfar, vad skall
väl jag förlåta?»
»Allt som du fått lida, Nell, allt, som blivit gjort under
denna oroliga dröm», svarade den gamle mannen.
»Jag ber dig, säg inte så», sade flickan. »Låt oss tala
om något annat.»
»Ja, ja, det skola vi», svarade han. »Och det skall bliva
vad vi talade om för länge sedan — för många månader
sedan — månader eller veckor eller dagar, vilket är det,
Nell?»
»Jag förstår icke», sade flickan.
»Det har kommit i tankarna på mig i dag, det har kommit
tillbaka, sedan vi satte oss ned här. Jag välsignar dig för
det, Nell!»
»För vad, käre morfar?»
»För vad du sade, då vi först blevo tiggare, Nell. Låt
oss tala sakta. Tyst, ty om de fingo reda på vår plan där
nere, skulle de skrika att jag vore tokig och taga dig ifrån
mig. Vi få icke dröja här en enda dag till. Vi måste
begiva oss långt härifrån.»
»Ja, låt oss gå», sade flickan ivrigt. »Låt oss lämna detta
ställe och aldrig återvända. Låt oss hellre vandra barfota
genom världen än dröja här.»
»Ja, ja», svarade den gamle mannen, »vi skola vandra till
fots genom fält och skogar och anförtro oss hos Gud på
de ställen, där han bor. Det är långt bättre att lägga sig
ned om aftnarna under bar himmel, än att vila i tillslutna
rum, vilka alltid äro uppfyllda av bekymmer och tröttande
drömmar. Du och jag, Nell, kunna ju vara lyckliga med
varandra och lära oss glömma denna tid, som om den aldrig
hade funnits.»