Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0084 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 246 | 246 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
| 1.3 | 250 | 246 = 98% | 4 = 2% | 0 = 0% | |
<chapter name="XII">
<h2>XII.</h2>
Slutligen var krisen i den gamle mannens sjukdom
överstånden och han började tillfriskna. Med mycket
långsamma steg återvände hans medvetande, men tankekraften var
förslöad och dess funktioner störda. Han var tålig och
stilla, han satt ofta länge och grubblade, blev lätt road,
klagade icke över att dagarna voro långa eller nätterna
tråkiga och tycktes hava förlorat all förmåga att beräkna
tiden samt varje känsla av bekymmer. Han kunde sitta hela
timmar och hålla Nells hand i sin och stryka hennes hår
eller kyssa henne på pannan, och då han såg att tårar
glänste i hennes ögon, kunde han helt häpen se sig omkring
efter orsaken, men glömma sin förvåning, mitt under det
han såg sig omkring.
Han satt en dag i sin länstol och Nell på en pall
bredvid honom, då någon frågade utanför dörren om han fick
stiga in. Ja, svarade han utan sinnesrörelse. Det var
Quilp, det hörde han. Quilp var herre där. Naturligtvis
fick han komma in. Och så skedde också.
»Det gläder mig att äntligen se er frisk igen, granne»,
sade dvärgen. »Ni är riktigt stark nu?»
»Ja», sade den gamle mannen svagt. »Ja.»
»Jag vill inte skynda på er, det vet ni nog, granne», sade
dvärgen, »men så snart ni kan ordna det åt er för
framtiden, så dess bättre.»
»Ja visst», sade den gamle mannen. »Dess bättre för
oss båda.»
»Ser ni», sade dvärgen efter ett uppehåll, »då sakerna en
gång blivit bortförda, blir huset här otrevligt, ja
obeboeligt.»