Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0078 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 383 | 379 = 99% | 4 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.2 | 379 | 379 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
8 den gamla antikvitetshandelnhan bud till varvet efter den ostyrige gossen, vilken kom
dit med all möjlig skyndsamhet och blev ålagd att sätta sig
strax innanför dörren och oupphörligt röka ur en stor pipa,
med tillsägelse att han icke skulle våga att taga den ur
munnen under någon förevändning. Sedan dessa
anordningar voro avslutade, såg sig mr Quilp omkring med
flinande tillfredsställelse och förklarade att detta kallade han
trevnad.
Den juridiske gentlemannen, vilkens melodiska namn var
Brass, skulle kanske även hava kallat det trevnad, om icke
en sak varit i vägen: tobaksrök förorsakade honom alltid
stora invärtes obehag och plågor. Men som han helt och
hållet var ett av mr Quilps kreatur och hade tusen skäl till
att förvärva sig hans bevågenhet, försökte han att le och
nickade bifall med den behagligaste min, han kunde antaga.
Denne Brass var en advokat med icke synnerligt gott
anseende, från Bevis Marks i London city; det var en lång,
mager karl med potatisnäsa, framskjutande panna,
insjunkna ögon och eldrött hår. Han hade ett krypande sätt, men
en mycket sträv röst, och hans mest inställsamma leenden
voro så ytterligt motbjudande, att om man hade haft hans
sällskap under minst frånstötande förhållanden, skulle man
hava önskat att få se honom vid dåligt lynne, på det att
han blott måtte göra sura miner.
Quilp betraktade sin juridiska rådgivare och då han såg
att han blinkade mycket, därför att han plågades av pipan,
samt att han beständigt fläktade röken ifrån sig, gnuggade
han händerna av fröjd.
»Rök på, din hund», sade Quilp och vände sig till gossen;
»fyll din pipa igen och rök fort ut den ända till sista
blosset, eljest skall jag sticka den lackade änden av den i elden
och föra den glödhet mot din tunga.»
Till all lycka var gossen härdad och kunde hava rökt en
liten kakelugn, om någon hade bjudit honom därpå. Därför
mumlade han blott några trotsiga ord mot sin husbonde och
gjorde som han var befalld.
»Är inte tobaken bra, Brass, doftar den inte gott, känner
ni er inte som storturken!» sade Quilp.
Mr Brass tyckte, att om så var, vore storturkens känslor
ingalunda avundsvärda, men han sade att tobaken var
utomordentlig och att han tvivelsutan mådde alldeles som den
nämnde potentaten.
»Det här är just sättet att hålla febern borta», sade