Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0076 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 323 | 319 = 99% | 4 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.2 | 320 | 319 = 100% | 1 = 0% | 0 = 0% | |
76 den gamla antikvitetshandelnsvarade flickan med tårfyllda ögon; »de säga att du inte
får komma i hans närhet, eljest dör han. Du får inte
komma tillbaka till oss mer. Jag kom för att säga dig det. Jag
trodde att det var bättre att jag kom än någon främmande.
Åh, Kit, vad har du då gjort? Du, på vilken jag förlitade
mig så mycket och som nästan var den ende vän, jag hade?»
Den olycklige Kit betraktade sin unga matmoder allt
skarpare och skarpare, men var fullkomligt orörlig och tyst.
»Jag har tagit med mig hans veckopenning», sade flickan,
i det hon betraktade hans mor och lade penningarna på
bordet, »och — och — lite dessutom, ty han har alltid varit
god och snäll mot mig. Jag hoppas att han tager sig i akt
och artar sig väl hädanefter. Det smärtar mig mycket att
skiljas från honom så här, men det kan icke hjälpas. God
natt!»
Under det tårarna strömmade ned över hennes ansikte
och hennes smärta gestalt darrade efter det ärende, hon nyss
hade uträttat, samt tusen smärtsamma och gripande känslor,
skyndade flickan till dörren och försvann lika hastigt som
hon kommit.
Den stackars modern, som icke hade någon orsak att
tvivla på sin son, började nu likväl bliva tvehågsen, därför
att han icke hade sagt ett enda ord till sitt försvar. Bilder
av kärleksäventyr, skälmstycken, tjuveri och misstankar att
hans nattliga frånvaro från hemmet, varpå han givit en
så besynnerlig förklaring, kunde hava sin orsak i några
brottsliga tilltag, hopade sig i hennes hjärna och gjorde
henne rädd för att fråga honom. Hon vred händerna och grät
bittert, men Kit gjorde intet försök att trösta henne, utan
satt alldeles förbryllad. Barnet i vaggan vaknade upp och
skrek; gossen i klädkorgen föll baklänges med korgen över
sig och syntes icke mer; modern grät ännu högljuddare,
men, känslolös för allt detta buller och larm, satt Kit
fortfarande i ett tillstånd av ytterlig bedövning.
</chapter>