Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0072 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 269 | 268 = 100% | 1 = 0% | 0 = 0% | |
| 1.3 | 268 | 268 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
<chapter name="X">
<h2>X.</h2>
Daniel Quilp varken inträdde i eller lämnade den gamle
mannens hus osedd. I skuggan av en valvgång, nästan mitt
emot, stod en person, vilken hade tagit plats där så fort
skymningen kom och ännu bibehöll den med oförminskat
tålamod; han stödde sig mot väggen på ett sätt, som om han
ännu måste vänta länge, och han tycktes vara väl van
därvid.
Den tålmodige dagdrivaren ådrog sig föga
uppmärksamhet av de förbigående och ägnade dem i sin tur lika liten.
Hans ögon voro beständigt riktade på ett enda föremål, det
fönster, vid vilket flickan brukade sitta. Om han tog dem
därifrån för ett ögonblick, skedde det endast för att kasta
en blick på klockan i en närliggande bod, varpå han åter
med förökad iver och uppmärksamhet vände sina ögon åt
samma håll.
Allt efter som tiden skred framåt, röjde han en viss oro
och förvåning och såg oftare på klockan och mindre
förhoppningsfull än förut på fönstret. Omsider hörde han
tornuren slå elva, så en kvart på tolv, och därmed tycktes
den övertygelsen truga sig på honom att det icke tjänade
till någonting att dröja där längre.
Att denna övertygelse var ovälkommen och att han
ingalunda var villig att giva efter därför var tydligt av hans
motvilja för att lämna stället, av de tröga steg, med vilka
han ofta gick därifrån, under det han fortfarande såg sig
om över axeln på samma fönster, och av den skyndsamhet,
varmed han lika ofta återvände, då ett inbillat buller
förledde honom till den förmodan, att det helt sakta hade
blivit öppnat. Slutligen gav han saken förlorad såsom hopp-