Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0067 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 358 | 353 = 99% | 3 = 1% | 2 = 1% | |
| 1.3 | 355 | 353 = 99% | 0 = 0% | 2 = 1% | |
Fjortonde kapitlet
67råkade den gamle mannen, som efter en stunds förlopp
händelsevis såg åt det hållet, att slutligen till sin gränslösa
förvåning få syn på honom.
Flickan uppgav ett undertryckt skrik vid åsynen av denna
oangenäma gestalt; i sin första överraskning visste varken
hon eller den gamle mannen vad de skulle säga och
betraktade honom rysande, medan de till hälften tvivlade på hans
verklighet. Alls icke förbryllad av detta mottagande,
bibehöll Daniel Quilp samma ställning och nickade blott ett par,
tre gånger med stor nedlåtenhet. Slutligen uttalade den
gamle mannen hans namn och frågade, huru han kommit
dit.
»Genom dörren», sade Quilp och pekade med tummen
över axeln. »Jag är icke fullt så liten att jag kommer
genom nyckelhål. Jag önskar jag vore det. Jag vill tala
med er mellan fyra ögon —f— ingen får vara närvarande,
granne. Farväl, lilla Nelly.»
Nelly såg på den gamle mannen, som nickade åt henne
att avlägsna sig, och kysste henne på kinden.
»Ack», sade dvärgen och smackade med läpparna,
»vilken rar kyss det var — just på det mest blomstrande stället!»
Quilp såg efter henne med ett beundrande grin, och då
hon hade stängt till dörren, började han komplimentera den
gamle mannen för hennes behag.
»En sådan frisk, blomstrande, blygsam liten knopp,
granne», sade Quilp; »vad den lilla Nell är knubbig,
rosenkin-dad
rosenkindad och täck!»
Den gamle mannen svarade med ett tvunget leende och
kämpade uppenbarligen med en känsla av den häftigaste
otålighet. Den gick icke förlorad för Quilp, vilken fann
nöje uti att plåga honom.
»Hon är så smärt», sade Quilp, som låtsades vara alldeles
fördjupad i ämnet, »så fast, ser så bra ut och har sådana
blå ådror och en sådan genomskinlig hy och sådana små
fötter — men bevars, vad ni är nervös! Vad står på,
granne? Jag bedyrar er», fortfor dvärgen, »att jag icke
hade någon föreställning om, att gammalt blod flöt så fort
eller höll sig så varmt. Jag trodde att det var trögt i sitt
lopp och kallt, alldeles kallt. Edert måste höra till
undantagen, granne.»
»Jag tror det också», suckade den gamle mannen och
fattade om sitt huvud med båda händerna. »Här är brinnande