Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0066 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 444 | 436 = 98% | 4 = 1% | 4 = 1% | |
| 1.2 | 440 | 436 = 99% | 0 = 0% | 4 = 1% | |
66
den gamla antikvitetshandelnlåt oss tigga eller arbeta på öppna vägar för att förtjäna
ett knappt uppehälle, hellre än att leva som vi nu göra!»
»Nelly!» sade den gamle mannen.
»Ja>
»Ja, ja, hellre än att leva som vi nu göra», upprepade
flickan. »Om du är sorgsen, morfar, så låt mig veta varför
och få bliva sorgsen med; om du tynar av och blir blekare
och blekare för varje dag, så låt mig bliva din vårderska
och försöka trösta dig. Om du är fattig, sa latså låt oss vara
fattiga tillsammans; men låt mig vara med dig, låt mig icke
se en sådan förändring utan att jag vet varför, ty eljest
brister mitt hjärta och jag dör. Käre morfar, låt oss lämna
detta sorgliga ställe i morgon dag och tigga oss fram från
dörr till dörr.»
Den gamle mannen betäckte sitt ansikte med sina händer
och gömde det i kudden på soffan, där han låg.
»Låt oss vara tiggare», sade flickan och lade sin arm om
hans hals. »Jag hyser ingen fruktan för, att vi icke skola
få nog. Låt oss vandra ut på landsbygden och aldrig tänka
på penningar mer eller på någonting, som kan göra dig
ledsen, utan vila om nätterna och låta solen skina och
vinden blåsa på våra ansikten om dagarna. Låt oss aldrig mer
sätta vår fot i mörka rum, utan vandra fram och åter vart
vi behaga, och då du är trött, skall du stanna och vila på
det vackraste ställe, som vi kunna få reda på, och jag skall
gå och tigga för oss båda.»
Flickans röst förlorade sig i snyftningar, då hon föll den
gamle mannen om halsen, och hon grät icke heller ensam.
Detta var icke ord för andra öron, ej heller var det ett
skådespel för andra ögon. Och likväl funnos där andra
öron och ögon, vilka girigt uppfångade allt vad som
försiggick, och dessutom tillhörde dessa öron och ögon mr Daniel
Quilp, vilken kommit in osedd, då flickan först tog plats vid
den gamle mannens sida, och avhöll sig — utan tvivel i
följd av den renaste finkänslighet — från att avbryta
samtalet, och stod och såg på med sitt vanliga grin. Som det
emellertid var en tröttsam ställning att stå och som
dvärgen tillhörde det slags människor, som vanligen göra sig
hemmastadda, fick han snart ögonen på en stol, i vilken han
hoppade upp och satte sig på karmen, med fötterna på sätet,
varigenom han blev satt i stånd att se på och lyssna med
större bekvämlighet. Här satt han sålunda, med det ena
benet vårdslöst kastat över det andra, och de fula
anlets-dragen
anletsdragen vridna till ett vänligt grin. Och i denna ställning