Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0065 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 396 | 388 = 98% | 8 = 2% | 0 = 0% | |
| 1.3 | 388 | 388 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
Fjortonde kapitlet 65han, nöjd med att läsa i hennes hjärtas bok på den första
sida, som erbjöd sig för honom, föga drömmande om den
berättelse, som låg gömd i dessa andra blad, och mumlande
för sig själv att flickan åtminstone var lycklig.
Hon hade varit det en gång. Hon hade sjungande gått
genom de mörka rummen bland deras dammiga skatter,
vilka hon genom sin ungdom gjorde ännu äldre och genom
sin muntra närvaro ännu dystrare. Men nu voro rummen
kalla och hemska, och då hon lämnade sin egen lilla
kammare och satte sig i ett av dem, var hon lika stilla och
orörlig som deras livlösa invånare.
En afton, den tredje efter Nellys samtal med mrs Quilp,
sade den gamle mannen, som hade varit klen och sjuk hela
dagen, att han icke skulle gå bort. Flickans ögon strålade
vid denna underrättelse, men hennes glädje minskades, då
de vände sig till hans avtärda och sjukliga ansikte.
»Två dagar», sade han, »hava förflutit, och intet svar
höres av. Vad sade han dig, Nell?»
»Alldeles vad jag talat om för dig, käre morfar.»
»Riktigt», sade den gamle mannen svagt. »Ja. Men
tala om det för mig en gång till, Nell. Minnet sviker mig.
Vad var det han sade dig. Ingenting mera än att han
skulle komma till mig den följande dagen eller den
därnäst? Det stod så i biljetten.»
»Ingenting annat», sade flickan. »Skall jag gå till honom
igen i morgon, käre morfar? Jag kan vara där och tillbaka
igen före frukosten.»
Den gamle mannen suckade sorgset och drog henne till
sig.
»Det skulle icke tjäna till någonting, min vän. Men om
han övergiver mig, Nell, i denna stund — då jag med hans
bistånd skulle få belöning för all den tid och alla de
penningar, jag har förlorat, och all den själsångest, jag har
lidit, då är jag ruinerad, och — vad värre, mycket värre är
— jag har ruinerat dig, för vilkens skull jag vågat allt.
Om vi äro tiggare —»
»Nå, om vi också vore det?» sade flickan käckt. »Låt
oss vara tiggare och vara lyckliga.»
»Tiggare — och lyckliga!» sade den gamle mannen.
»Stackars barn!»
»Käre morfar», utropade flickan med en kraft, som lyste
i hennes glödande ansikte, »jag tror inte att jag är något
barn i det fallet; men även om jag är det, så ack, hör mig,
5 K Den gamla antikvitetshandeln