Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0064 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 270 | 269 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
| 1.3 | 274 | 269 = 98% | 4 = 1% | 1 = 0% | |
<chapter name="IX">
<h2>IX.</h2>
Under sitt samtal med mrs Quilp hade flickan blott svagt
beskrivit vemodet och sorgsenheten i sina tankar eller
tyngden av det moln, som hängde över hennes hem och
kastade mörka skuggor över dess härd.
Ty det var icke de enformiga dagarna, vilka icke
avbrötos av någon omväxling och icke muntrades av något
angenämt sällskap, det var icke de mörka, dystra aftnarna
eller de långa, ensliga nätterna, det var icke frånvaron av
varje nöje, för vilket unga hjärtan klappa högt, eller
medvetandet om att hon icke kände någonting annat av
barndomen än dess svaghet och dess lätt sårade sinne, som
hade pressat sådana tårar ur Nells ögon. Att se den gamle
mannen nedtryckt under bördan av någon dold sorg, att
märka hans vacklande och ostadiga tillstånd, att oroas av en
förfärlig fruktan för att hans förstånd möjligen var oklart,
att vänta och lyssna efter bekräftelse på allt detta dag efter
dag och att känna och veta, att, hända vad som helst, så
voro de ensamma i världen —>— sådana voro orsakerna till
en oro, vilka kunde hava vilat tungt på ett äldre sinne, som
haft flera anledningar till uppmuntran och glädje, än mera,
då på ett ungt barnasinne, vilket beständigt var omgivet av
allt vad som kunde hålla sådana tankar i rastlös
verksamhet.
Och likväl var Nell för den gamle mannens ögon alltid
densamma. Då han för ett ögonblick kunde befria sina
tankar från det hjärnspöke, som städse förföljde dem, var
hans unga väninna där med samma muntra skratt, samma
kärlek och omsorg, som, djupt inpräglad i hans själ, tycktes
hava följt honom genom hela hans liv. Och så fortsatte