Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0048 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 383 | 377 = 98% | 4 = 1% | 2 = 1% | |
| 1.2 | 380 | 377 = 99% | 1 = 0% | 2 = 1% | |
48 den gamla antikvitetshandelnhonom den där lilla tjänsten i dag. Farväl, Nelly. Hör hit,
gosse, du tager väl noga vara på henne!»
Kit, som kom fram vid denna kallelse, värdigades icke
giva något svar på en så onödig uppmaning, och sedan han
stirrat på Quilp på ett hotande sätt, liksom om han undrat
om icke denne möjligen kunde vara orsaken till att Nelly
fällde tårar, vände han sig om och följde sin unga
matmoder, som nu hade tagit avsked av mrs Quilp och avlägsnat
sig.
»Du är just en klyftig kunskaperska, mrs Quilp», sade
dvärgen, så snart de voro ensamma.
»Vad kunde jag väl göra mer?» svarade hans hustru
milt.
»Vad du kunde göra mer?» fräste Quilp. »Kunde du
inte hava gjort vad du skulle göra utan att visa dig i din
älsklingsroll av krokodil, din näspärla?»
»Det gör mig ont om flickan, Quilp», sade hans hustru.
»Jag har sannerligen gjort nog. Jag har förlett henne att
tala om sin hemlighet, då hon trodde att vi voro ensamma,
och du likvisst var närvarande, Gud förlåte mig!»
»Du förledde henne!» sade Quilp. »Vad sade jag dig om
att jag skulle knarra med dörren? Det är tur för dig att
jag fick den ledtråd jag behöver av vad hon lät undfalla
sig, ty om jag inte det hade, skulle du hava fått känna av
att jag misslyckades.»
Mrs Quilp, som var fullkomligt övertygad härom, gav
intet var. Hennes man tillade med en viss fröjd:
»Men du kan tacka din lyckliga stjärna —■— samma
lyckliga stjärna, som gjorde dig till mrs Quilp — att jag är den
gamle mannen på spåren och har fått nytt ljus i saken. Låt
mig därför icke höra någonting mera om det här och skaffa
icke någonting allt för delikat till middag, för jag kommer
inte hem och äter.»
Med dessa ord satte mr Quilp på sig sin hatt och gick,
och mrs Quilp, som kände sig ofantligt bedrövad vid minnet
av den roll hon nyss hade spelat, stängde sig inne i sitt
rum och grät bittrare över sitt fel än många mindre
öm-hjärtade
ömhjärtade personer skulle hava sörjt över ett vida större brott,
ty i flesta fall är samvetet ett elastiskt och mycket böjligt
ting, som mycket väl tål vid att sträckas och lämpar sig efter
de mest växlande förhållanden.
</chapter>