Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0045 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 364 | 361 = 99% | 1 = 0% | 2 = 1% | |
| 1.2 | 362 | 361 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
45
»Gå då. Nå, vad står på?»
»Käre Quilp», stammade hans hustru, »jag håller av
flickan — om du kunde reda dig utan att jag behövde bedraga
henne —»
Dvärgen mumlade en förfärlig ed och såg sig omkring
liksom efter något vapen, varmed han kunde giva sin olydiga
hustru ett välförtjänt straff. Den undfallande lilla kvinnan
bad honom hastigt att icke bliva ond och lovade att göra
såsom han befallde henne.
»Hör du mig då?» viskade Quilp. »Nästla dig in i
hennes hemligheter. Kom ihåg att jag lyssnar. Om du icke
är skicklig nog, skall jag hava dörren att knarra och Gud
nåde dig, om jag behöver göra det många gånger. Gå nu!»
Mrs Quilp avlägsnade sig efter hans befallning. Hennes
älskvärde make lade sitt öra tätt intill den halvöppna
dörren och började lyssna med en uppsyn av stor slughet och
uppmärksamhet.
Den stackars mrs Quilp funderade emellertid på vad sätt
hon skulle börja; först då dörren, som knarrade mycket
häftigt, manade henne att börja utan vidare betänkligheter,
hördes ljudet av hennes röst.
»Vad ni ofta har blivit skickad fram och åter mellan
mr Quilp och er morfar nu på sista tiden, min vän!»
»Ja, det har jag också sagt hundra gånger till morfar»,
svarade Nelly oskuldsfullt.
»Och vad har han svarat på det?»
»Endast suckat och förefallit så bedrövad och olycklig att
ni säkert skulle hava gråtit, om ni hade fått se honom,
fastän jag vet att ni lika litet kunde hava hjälpt det som jag.
Kors, vad den dörren knarrar!»
»Det gör den ofta», svarade mrs Quilp, med en orolig
blick på den. »Men er morfar — han har ju inte alltid
känt sig så olycklig?»
»Ack, nej !»nej!» svarade flickan ivrigt. »Helt annorlunda! Vi
voro en gång så lyckliga och han så munter och förnöjd!
Ni kan icke tro vilken ledsam förändring som skett oss
sedan dess.»
»Det gör mig mycket ledsen att höra er tala så där, min
vän!» sade mrs Quilp.
Och hon sade sant.
»Tack», svarade flickan och kysste henne på kinden; »ni
är alltid så vänlig mot mig och det är en riktig glädje att
få tala med er. Jag kan icke tala om honom med någon