Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0040 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.3 | 384 | 384 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
| 1.4 | 385 | 384 = 100% | 1 = 0% | 0 = 0% | |
på huvudet där, och därpå till motsatta sidan, där han
upprepade samma konst. Kontorsbyggnaden hade visserligen
fyra sidor, men han undvek den ena, där fönstret satt,
emedan han ansåg det sannolikt, att Quilp skulle titta ut genom
det. Detta var försiktigt, ty i själva verket låg dvärgen,
som kände till hans sinnelag, på lur en liten bit från
fönsterkarmen, beväpnad med en stor träribba, vilken på många
ställen var besatt med avbrutna spikar och som följaktligen
kanske kunde hava skadat honom.
Kontoret var ett litet smutsigt kyffe, nästan i saknad av
alla bohag. Daniel Quilp drog ned sin hatt över pannan,
klättrade upp på pulpeten, vars översida var flat, sträckte
ut sig därpå i hela sin korta längd och lade sig att sova
med lugnet hos en gammal praktikus, i det han utan tvivel
hade för avsikt att genom en lång och duktig lur taga igen
skadan för den förlust av vila han lidit sistförflutna natt.
Duktig hade den möjligtvis varit, men lång blev den icke,
ty han hade icke sovit en fjärdedels timme, då gossen
öppnade dörren och stack in sitt huvud, vilket liknade en knippa
illa rensat drev. Quilp sov lätt och for genast upp.
»Här är någon som söker er», sade gossen.
»Vem?»
»Jag vet inte.»
»Fråga!» sade Quilp, i det han fattade tag i den
förutnämnda lilla träleksaken och kastade den på honom med en
sådan skicklighet, att det var väl att gossen försvann, innan
den nådde den fläck, där han hade stått. »Fråga, din hund!»
Utan att bry sig om att ännu en gång våga sig inom håll,
sände gossen i stället försiktigtvis in den första orsaken
till avbrottet.
»Vad, Nelly!» utropade Quilp.
»Ja», sade flickan, tvekande huruvida hon skulle stiga in
eller draga sig tillbaka, ty dvärgen steg just nu upp och var
någonting förfärligt att skåda med det oordnade håret
hängande omkring ansiktet och en gul näsduk över huvudet.
»Det är endast jag, sir.»
»Kom in», sade Quilp utan att stiga ned från pulpeten.
»Kom in. Håll! Se efter ute på gården om där icke finnes
en gosse, som står på huvudet.»
»Nej, sir», svarade Nell. »Han står på sina fötter.»
»Är du säker på det?» sade Quilp. »Nå, ja! Kom in
nu och stäng igen dörren. Vad är ditt ärende, Nelly?»
Flickan lämnade honom ett brev.
</chapter>