Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0039 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 399 | 396 = 99% | 3 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.2 | 396 | 396 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
åttonde kapitlet
39taskspelarekonsten, nu stod på huvudet och betraktade
utsikten över floden under dessa ovanliga omständigheter.
Han kom skyndsamt på fötter igen, och så snart hans huvud
befann sig i sitt rätta läge, började mr Quilp att, för att
tala uttrycksfullt, »dunka om det» åt honom.
»Vill ni låta bli mig», sade gossen och parerade Quilps
hand omväxlande med sina armbågar. »Ni får ingenting,
som ni inte tycker om, om ni inte låter bli mig.»
»Din hund», brummade Quilp, »jag skall slå dig med en
järnstång, jag skall nypa ögonen ur dig, om du pratar till
mig!»
Med dessa hotelser knöt han åter sin hand, dykte
skickligt in mellan gossens armbågar, fick tag uti hans huvud
och gav det tre eller fyra duktiga slag. Sedan han nu
vunnit sitt mål, slöt han upp.
»Ni gör inte om det igen», sade gossen, som nickade och
drog sig baklänges med armbågarna i ordning i händelse av
det värsta; »hör ni det!»
»Stå stilla, din hund!» sade Quilp. »Jag ämnar inte göra
om det, därför att jag har gjort det så mycket jag vill. Se
här. Tag nyckeln!»
»Varför slår ni inte någon som är lika stor som ni?»
sade gossen och närmade sig långsamt.
»Var finnes det någon, som är lika stor som jag, din
hund?» svarade Quilp. »Tag nyckeln, annars skall jag slå
in hjärnan på dig med den.»
Gossen lydde surmulet, i början mumlande, men slutade
upp därmed, då han fick se, att Quilp följde honom med en
stadig blick. Och här må det anmärkas, att mellan denne
gosse och dvärgen förefanns det ett besynnerligt slags
ömsesidigt tycke. Huru det uppstått och utvecklat sig eller
huru det närts av slag och hotelser å ena sidan och genmälen
och trots å den andra, hör icke till saken. Quilp kunde
säkerligen icke tåla, att någon annan motsade honom än
gossen, och gossen skulle bestämt icke hava underkastat sig
att bliva så illa åtgången av någon annan än Quilp, då han
hade makt att springa sin väg vilken stund han behagade.
»Nåå», sade Quilp och gick in i det lilla kontorskyffet,
»se efter varvet. Står du på huvudet en gång till, så skall
jag hugga ena foten av dig.»
Gossen gav intet svar, men så snart Quilp hade stängt igen
om sig, ställde han sig på huvudet framför dörren, därpå
gick han på händerna till baksidan av huset och ställde sig