Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0038 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 408 | 404 = 99% | 4 = 1% | 0 = 0% | |
| 1.2 | 404 | 404 = 100% | 0 = 0% | 0 = 0% | |
38 den gamla antikvitetshandelnning för att lyssna efter huruvida han möjligen kunde vara
föremål för något samtal i rummet bredvid.
»Åh», sade han efter en stunds ansträngd uppmärksamhet,
»det var ingen handduk över öronen på mig den gången,
nehej. Jaså, jag är en liten puckelryggig usling och ett
vidunder, eller hur, mrs Jiniwin? Åhå!»
Mr Quilp gick nu åter in till fruntimren, där han ställde
sig vid en spegel och satte på sig sin halsduk, då mrs
Jiniwin, som stod bakom honom, icke kunde motstå sin
böjelse att knyta näven åt sin tyranniske svärson. Åtbörden
upptog blott ett ögonblick, men hon mötte i spegeln hans
ögon, som ertappade henne på bar gärning. Samma
ögonkast i spegeln tillförde henne bilden av ett förfärligt och
förvridet ansikte med en långt uthängande tunga, och nästa
ögonblick vände sig dvärgen om med en fullkomligt mild
och stilla min och frågade i en ton av stor ömhet:
»Hur står det till med er nu, gamla svärmor?»
Så obetydlig och löjlig än denna händelse var, lät den
honom likväl framstå som en sådan liten demon, att den
gamla kvinnan kände sig alldeles för rädd för att yttra ett
ord, utan lät honom med utomordentlig artighet leda sig
till frukostbordet. Här åt han hårdkokta ägg med skal och
allt, slukade gigantiska räkor med huvud och stjärt,
tuggade tobak och vattenkrasse på samma gång, drack kokhett
te utan att blinka, bet i gaffel och sked, tills de böjde sig,
och, kort sagt, utförde så många förfärande och ovanliga
handlingar, att kvinnorna voro nära att skrämmas från
förståndet och började tvivla på, att han verkligen var en
mänsklig varelse. Sedan han omsider gått igenom dessa
förrättningar, lämnade han dem, återgick till ett tillstånd av
lydaktighet och ödmjukhet och begav sig ned till floden,
där han tog en båt för att låta sätta sig över till varvet, som
han givit sitt namn.
Daniel Quilp, på vilken en strålande morgon icke gjorde
mycket intryck, utom för såvida den sparade honom
besväret att bära med sig en paraply, lät sätta sig i land strax
bredvid varvet och gick dit genom en trång gränd, som
bestod lika mycket av vatten som gyttja och därtill hade
överflöd på bådadera. Anländ till sin bestämmelseort, var
det första föremål, som visade sig för hans syn, ett par
mycket ofullkomligt skobeklädda fötter, vilka voro lyfta i
vädret med fotsulorna uppåt. Denna märkliga syn
hänförde sig till en gosse, vilken havande en medfödd smak för