Return to Recent Changes
| Changes made to dengamla/0026 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.2 | 412 | 407 = 99% | 4 = 1% | 1 = 0% | |
| 1.3 | 408 | 407 = 100% | 0 = 0% | 1 = 0% | |
26
den gamla antikvitetshandeln
Han sade icke mera, utan tog penningarna och vände sig
bort med långsamma, osäkra steg och tryckte sin hand mot
sitt huvud likt en trott och nedslagen människa. Dvärgen
gav skarpt akt på honom, medan han gick in i det lilla
rummet och låste in pengarna i ett litet kassaskrin, som stod
på spiselhyllan, varefter han beredde sig att taga avsked
med den anmärkningen, att såvida han icke skyndade sig,
skulle mrs Quilp ligga i konvulsioner vid hans återkomst.
»Och därför, granne», tillade han »skall jag vända näsan
hemåt med många hälsningar till Nell och i förhoppning, att
hon icke må gå bort sig en gång till, fastän hon
därigenom har förskaffat mig en ära, som jag icke väntade.»
Med dessa ord bugade han sig och skelade med ögonen,
och kastande en skarp blick omkring sig, vilken tycktes
omfatta varje föremål inom hans synkrets, huru litet och
obetydligt det än var, gick han sin väg.
Jag hade åtskilliga gånger försökt att få gå, men den
gamle mannen hade städse satt sig däremot och bett mig
stanna kvar.
Nell förenade sig med oss strax därefter och satte sig
med någon sömnad vid bordet bredvid den gamle mannen.
Det var egendomligt, men icke så angenämt att vända sig
från flickans skönhet och behagfullhet till den gamle
mannens lutande gestalt, av bekymmer fårade ansikte och
vissnade utseende. När han blev svagare och klenare,
vad skulle det då bliva av denna ensamma lilla varelse?
Den gamle mannen nästan besvarade mina tankar, i det
han lade sin hand på hennes och talade högt.
»Jag vill vara vid bättre mod, Nell», sade han, »lyckan
måste vänta dig —■— jag begär den icke för mig själv, utan
för dig. Sådana olyckor måste den förutan falla över ditt
oskyldiga huvud, att jag icke kan tro annat, än att den
skall komma till sist, då man frestat den!»
Hon såg muntert upp i hans ansikte, men gav intet svar.
»Då jag tänker», sade han, »på de många år — som du
har levat ensam med mig; på den enslighet, vari du har
växt upp till vad du är och vari du har levat skild från
nästan hela din släkt, med undantag av en enda gammal
man — då fruktar jag stundom, att jag handlat hårt mot
dig, Nell.»
»Morfar!» utropade flickan med oförställd förvåning.
»Icke med avsikt — nej, nej», sade han. »Jag har alltid
sett framåt mot den tid, som skulle sätta dig i stånd att