Return to Recent Changes
| Changes made to allmlihi/4/0178 - (history) | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Version | Size (words) | Common | Deleted | Inserted | Changed |
| 1.1 | 364 | 352 = 97% | 0 = 0% | 12 = 3% | |
| 1.2 | 358 | 352 = 98% | 1 = 0% | 5 = 1% | |
160 CORNEILLE EFTER RICHELIEUS DÖD<h3>ÅTERFALLET</h3>
Richelieu avled i december 1642. Ungefär ett år där-
efter
därefter följde en ny tragedi av Corneille, Pompée, nästa år
Rodogune och Théodore, så Héraclius, don Sanche d’Aragon
och ännu några andra fram till 1652, då hans Pertharite
gjorde ett sådant fiasco, att Corneille för sju år drog sig
alldeles tillbaka från teatern. 1660 publicerade han en
samlad upplaga av sina dramer, vart, och ett försett med en
inledande estetisk “Examen“, och samma år gav han ut
sina tre “Discours du poëme dramatique, de la tragédie och
des trois unités“, som innehålla hans estetiska program.
Väl hade han redan året förut återupptagit sitt dramatiska
författarskap, men de stycken, han nu skrev, hava endast
intresse för skaldens egen biografi, ej för det franska dramats
utvecklingshistoria, ty Corneille hade med 1650-talet upphört
att vara ledaren och i stället blivit en epigon av sig själv.
Sitt sista drama skrev han 1674, sju år efter det att Racine
med Andromaque lett den fransk-klassiska tragedien in på
andra banor.
Corneilles nya tragedier efter Richelieus död skilja sig
alldeles bestämt från de tre, som han författade under den
tid, då han stod under’under den mäktige kardinalens estetiska
och politiska inflytande. I själva verket faller Corneille nu
i det hela tillbaka till sin föregående ståndpunkt. Vad
rummets enhet beträffar, erkänner Corneille själv, att han
fullt blott iakttagit den i tre stycken: i Horace, i Polyeucte
och i Pompée — den äldsta av tragedierna efter Richelieus
tid. Men även i andra fall lever Le Cids skald åter upp.
Hans intresse för Spanien vände nu på nytt tillbaka. Don
Sanche, en tragikomedi, har en spansk, romantisk hjälte, de
båda komedier, han skrev under denna tid och till vilka vi
skola återkomma, äro bearbetningar från Alarcon och Lope,
och Héraclius, i någon mån även Rodogune, företer så stora
likheter med Lopes En esta vida todo es verdad e todo es
mentira, att man en tid — ehuru visserligen med orätt —
trodde, att även Héraclius hade en spansk källa; hela situa-
tionen
situationen är i varje fall mera spansk än fransk-klassisk. Karak-
tärsteckningen
Karaktärsteckningen i dessa senare dramer är ofta rent preciös.
Under sin storhetstid hade Corneille skapat ett ideellt drama,