Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej några absolut säkra bevis för människans tillvaro
där under rentiden, såsom fallet däremot är i
Danmark, där man funnit några hackor, gjorda af
renhorn. Äfven från det följande tidsskedet, då björk
och tall utgjorde de väsentligen skogbildande träden
t. o. m. i sydligaste S. och då Östersjön ännu var
en ofantlig insjö, den s. k. Ancylussjön (se d. o.),
ega vi hittills endast få och osäkra vittnesbörd om
mänsklig id. Det är hufvudsakligen benredskap af vissa
typer, för hvilkas slutgiltiga datering till nämnda
skede vi dock måste afvakta ytterligare fynd från
noggrant tidsbestämda aflagringar. Rikligt uppträda
fynden af människors redskap och boplatser först
från det skede, som geologerna kalla Litorinatiden,
då en sänkning af den danska landbryggan låtit
Öresund och Bälten uppkomma och gjort Östersjön
till ett salt haf (Litorinahafvet, se d. o.),
då klimatet var t. o. m. varmare än nu och de
sydskandinaviska skogarna bildades af eken och
andra ädla löfträd och som förnämsta jaktvildt hyste
vildsvin, hjortar och rådjur. Då infaller de bekanta
danska kjökkenmöddingarnas period, arkeologiskt
karakteriserad främst af den oslipade flintyxan. Fynd
från denna tid finnas talrikt utefter S:s södra och
västra kuster samt därinnanför längs vattendrag och
vid insjöstränder. I något yngre gestalt uppträda de
äfven vid de östra kusterna samt på Gottland. S:s
dåtida kustlinje löpte emellertid helt annorlunda
än nu på grund af den sedan dess skedda olikformiga
landhöjningen. Särskildt i mellersta S. och Norrland
var skillnaden högst betydlig. I Göta älfs dalgång
gick en hafsvik ända upp till Trollhättan, Mälar- och
Hjälmarlandskapen lågo till stora delar under hafsytan
(Uppland så godt som fullständigt), och den nutida
Dalälfven var hafsvik ända upp till Krylbotrakten
(se pl. III).
Den omfattande undersökning öfver den svenska
stenåldersbebyggelsens utbredning och gradvisa
fortskridande, som K. Stjerna (se denne) 1907
igångsatte genom sina lärjungar (jfr O. Almgrens
preliminära redogörelse i "Fornvännen", 1914), har
nu hunnit för ett flertal mellan- och östsvenska
landskap uppvisa detaljerade resultat. Man ser af de
landskapsvis publicerade kartorna, huru bebyggelsen
först fortskridit längs kuster och vattendrag; det var
en befolkning, som uteslutande lifnärde sig af fiske
och jakt. Men under den yngre stenålderns lopp gör sig
den söderifrån kommande jordbrukskulturen alltmera
gällande och medför bebyggelsens förflyttning till
de bördigaste och mest lättodlade slättmarkerna. Före
stenålderns slut finner man åtminstone s. om Dalälfven
alla nuv. centrala jordbruksbygder, för så vidt de
då lågo öfver hafsytan, redan talrikt befolkade. Det
är otvifvelaktigt, att de varit så alltsedan dess af
i hufvudsak ett och samma folk, som släktled efter
släktled plöjt, sått och skördat dessa samma fält samt
i mån af behof utvidgat bygden genom röjningar i de
omgifvande skogarna och genom besittningstagande af
de efter hand ur hafvet uppstigande lerslätterna. Med
fullt fog kan man alltså säga, att den nuv. svenska
bygden i sina grunddrag utbildats redan före
stenålderns slut, d. v. s. för omkr. 4,000 år sedan,
och att därmed äfven det svenska folket till sin
kärna var färdigbildadt. Ty väl ha sedan dess under
tider af öfverbefolkning och nöd stora
utvandrarskaror utgått från dessa svenska bygder, som goten
Jordanes (500-talet) kallade "folkens moderssköte",
och likt väldiga böljeslag öfversvämmat andra
länder, än i s., än i ö., än i v. Men invandringen
till S. från andra folk har däremot gått vida mera
oförmärkt och, åtminstone hvad landsbygden angår,
varit så pass obetydlig, att ingen väsentlig omdaning
af den svenska raskaraktären torde ha egt rum sedan
stenålderns slut. Däremot är det ännu oafgjorda
frågor, huruvida detta svenska folk, som kom till
genom stenålderns flertusenåriga bebyggelseprocess,
alltifrån början tillhört en enhetlig stam, hvars
antropologiska typvariationer uppstått redan
före invandringen hit, eller om det här uppstått
genom blandning och sammansmältning af olikartade
folkströmmar, som utgått från olika håll, snarast
dels från Väst-Europa, dels från Central-Europa (jfr
art. Svenskar 1 och J. Flodström, "Sverges folk",
1918).
O. A-n.
Historia. Om man låter S:s historia omfatta hela den
tid, hvarunder människor funnits i vårt land, sträcker
den sig öfver många tusen år (se sp. 1192–94). Vår
egentliga historia (se Historia, sp. 769) går dock
ej längre tillbaka än till omkr. år 800 e. Kr. För
kännedom om de föregående tiderna ha vi hufvudsakligen
att tacka fornkunskapen (se d. o.), och hvad denna
kunnat uppdaga är ej ett i människors erinring
bevaradt eller genom skriftliga öfverlämningar
bestyrkt händelseförlopp, utan af fornlämningar
(se d. o.) karakteriserade kulturtillstånd. Ställda
i sitt världshistoriska sammanhang och belysta med
den jämförande språkforskningens och etnografiens
(etnologiens) resultat, med i de nordiska sagorna,
bevarad tradition och med den grekisk-romerska
litteraturens sparsamma notiser om de nordiska
länderna, ha dock fornkunskapen upptäckter i
någon mån möjliggjort kännedom äfven om historiska
tilldragelser i vårt land under de tider, öfver
hvilkas lefnadsförhållanden denna vetenskap spridt
ljus, och därför kunna äfven dessa tider, ehuru blott
som förhistoriska, få plats i S:s historia.
Den första hufvudafdelningen i denna omfattar då den
förhistoriska tiden (till omkr. 800 e. Kr.). Om de
stora kulturperioder, hvari fornkunskapen indelat
detta skede, stenåldern, bronsåldern och järnåldern,
se dessa ord och Nordens förhistoriska tid. Det
viktigaste af hvad vi med någon grad af sannolikhet
kunna veta om händelseförloppet under dem är
följande. Ifall den något högre primitiva kultur,
som skiljer den yngre stenåldern från den äldre,
åstadkommits genom ett nytt folk, har S. erhållit
sina äldsta invånare genom två invandringar. Om det
äldre stenåldersfolkets ursprung veta vi emellertid
intet med säkerhet, och frågan om den dubbla
invandringen måste därför lämnas öppen. Däremot kan
det anses säkert, att från det yngre stenåldersfolket
härstammar den germanska befolkning, som gett S. dess
etnografiska karaktär. Under största delen af den
förhistoriska tiden egde ingen omedelbar beröring
rum mellan S:s invånare och de folk, som då skapade
Medelhafsländernas kultur. Från denna mottogo dock
de förre impulser genom byteshandel, som letade
sig fram öfver de mellanliggande barbarländerna,
och under inverkan däraf uppstod på bronsålderns tid
(omkr. 1800–550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
