Denna elektroniska utgåva är under framställning.
Normalt publicerar Projekt Runeberg inte ofärdigt råmaterial av det här slaget, men i slutet av 1995 befann vi oss i en speciell situation. Det var viktigt för oss att bevisa att vi före nyår gjort väsentliga förberedelser för publicering av verk med författare som dog 1926 - 1944.
Läs även Oscar Levertins recension av boken.
Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde.
Det var sommarafton och skymning, en tyst och grön skymning, och Martin gick vid sin moders hand genom en stor och underlig trädgård, där skuggan låg mörk i aleernas djup. På båda sidor om vägen växte sällsamma blå och röda blommor, på smala stänglar vajade de av och an för vinden. han gick och höll sin moders hand och såg förvånad på blommorna och tänkte på ingenting. "Du får bara plocka de blå blommorna, de röda äro giftiga," sade modern. Då släppte han hennes hand och stannade för att plocka en blomma åt henne, en stor blå blomma ville han plocka, som satt och nickade tungt på sin stjälk. En sådan underlig blomma! Han såg på den och luktade på den. Och åter såg han på den med stora förvånade ögon: den var ju icke blå, utan röd. Den var alldeles röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han kastade den elaka blomman på marken och trampade på den som ett farligt djur. Men då han vände sig om, var modern borta. "Mamma," ropade han, "var är du? Var är du, varför gömmer du dig för mig?" Martin sprang ett stycke nedåt allen, men han såg ingen, och han var nära att gråta. Allen lag tyst och tom, och det mörknade mer och mer. Äntligen hörde han en röst helt nära: "Här är jag, Martin, ser du mig inte?" Men Martin såg ingenting. "Här är jag ju, varför kommer du inte hit?" Nu förstod Martin: Bakom fläderbusken, det var därifrån rösten kom, att han inte hade förstått det genast... Och han sprang dit och tittade; han var säker om att hans moder hade gömt sig där. Men bakom fläderbusken stod Frans från "Långa raden" och gjorde en otäck grimas med sina tjocka, såriga läppar, och så räckte han ut tungan så långt han kunde! Och en sådan tunga han hade: den blev längre och längre, ja, den tog aldrig något slut, och den var full med små gulgröna blåsor.
Frans var en liten buse, som bodde i "Långa raden" snett över gatan. Förra söndagen hade han spottat på Martins nya bruna klädesjacka och kallat honom snobb.
Martin ville springa sin väg, men stod som fastspikad vid jorden. Han kände, hur benen domnade under honom. Och trädgården och blommorna och träden voro borta, och han stod ensam med Frans i en mörk vrå av gården därhemma, vid soptunnan, och han försökte skrika, men det kändes som om strupen varit hopsnörd...
Men då han vaknade, stod hans moder vid bädden med en ren vit skjorta i handen och sade:
"Upp med dig, du lilla sjusovare, Maria har redan gått till skolan. Och kommer du inte ihåg att päronträdet på gården skall plundras idag? Du får skynda dig, om du skall få något med!"
Martins moder hade blåa ögon och brunt hår. Och på den tiden var blicken ur dessa ögon ännu leende och ljus.
Hon lade skjortan på sängen och nickade åt honom och gick ut.
Maria var Martins stora syster. Hon var nio år. hon gick i skolan och visste redan vad många saker hette på franska.
Men Martin hade ännu sömnen i ögonen och drömmens virrvarr i huvudet och kunde inte komma för sig att stiga upp.
Gardinen var uppdragen, och solen sken rätt in i rummet. Dörren till köket stod på glänt. Lotta låg i köksfönstret och pratade med någon; det var visst med Häggbom, portvakten. Till sist började Häggbom sjunga nere på gården, med sin supiga röst: "Om jag nu vore som Salomon rik och hade pengar i stycken, skulle jag fara till Turkit och köpa mig hundra flickor."
"Vad skulle Häggbom göra med så många?" frågade Lotta. "Häggbom som inte kan sköta sin madam en gång."
Martin kunde inte höra vad Häggbom svarade, Men Lotta började skratta med full hals.
"Häggbom har visst ingen skam i sig," sade hon.
Nu kom visst portvaktarmadamen också ut på gården; det lät som om hon slog ut en balja diskvatten. Så började hon gräla på Häggbom, och på Lotta också. Men Lotta skrattade bara och smällde igen fönstret.
Martin låg halvvaken och stirrade på sprickorna i taket. Det var en spricka som var alldeles lik madam Häggbom, om man såg den på det rätta sättet.
Klockan slog nio i Ladugårdslandskyrkan, och då den hade slutat att slå, började klockan i salen. Martin hoppade ur sängen och sprang till fönstret för att se om päronen sutto kvar i trädet.
Päronträdet på gården var kärt för husets kattor och barn. Det var gammalt och stort, och många av dess grenar voro redan torra och döda; men de andra skänkte ännu blom och grönska varje år och frukt var höst.
Häggbloms pojkar sutto uppe i trädet och kastade ned päron, sedan de först hade stoppat sina fickor fulla, och nedanför slogs den övriga barnaskaran om vart päron som kom ned ur trädet. Mitt i flocken stod fru Lundgren, bred och högröstad, och ville skipa rättvisa; men det var ingen som brydde sig om henne. Ett stycke ifrån stod lilla Ida Dupont med stora ögon och händerna på ryggen; hon vågade sig icke in i tumultet. Och fru Lundgren skaffade henne icke något päron, ty hon var ovän med herr Dupont, som var violoncellist i hovkapellet.
Martin blev ivrig, kastade på sig kläderna i flygande hast och kom ned utför trapporna.
Lotta skrek efter honom:
"Skall han inte tvätta och kamma sig först--"
Men Martin var redan på gården. Fru Lundgren tog honom genast under sitt beskydd.
"Kasta ned ett päron åt Martin, John -- håll upp mössan, lilla barn, så får han ett päron--"
Det kom ett päron i mössan. Men nu stod Martin och kunde inte hitta rätt på sin pennkniv; han ville skala päronet.
"Tag hit päronet, jag skall skala det åt dig," sade fru Lundgren.
Och hon tog päronet, bet i det med sina stora, gula tänder och rev bort ett stycke av skalet. Martin gjorde stora ögon och blev mycket röd. Nu ville han inte alls ha något päron.
Herr Dupont låg i sitt fönster i skjortärmarna och rökte pipa med en röd kalott på huvudet. Nu böjde han sig ut och skrattade åt fru Lundgren.
Fru Lundgren blev misslynt:
"Det är ett bortskämt barn," sade hon.
Nu höll John triumferande upp det sista päronet, och barnen hurrade och skreko, men John stoppade päronet i sin byxficka. Men så hittade Ville ännu ett, och det var det allra sista; han fick se Ida Dupont stå med tårarna i ögonen borta vid väggen, och så kastade han ädelmodigt sitt päron i hennes förkläde. Så hurrades det igen: päronträdet var plundrat.
Men nu kom madam Häggbom ut:
"Gud i himmelen ett sånt oväsen, och Häggbom som ligger för döden! Ner med er ur trädet, lortungar!"
Häggbom hade för en tid sedan legat sjuk, och madamens fantasi vände ofta tillbaka till denna jämförelsevis lyckliga tid.
Pojkarna hade kommit ned ur trädet; hon fick John i håret och Ville i örat och skulle leda in dem. Men fru Lundgren kände sig en smula stucken; hon hade ju på sätt och vis presiderat vid uppträdet. Hon var dessutom road av gräl och försummade därför icke att med en viss skärpa förehålla madam Häggbom det olämpliga i hennes uppträdande. Madamen släppte sina pojkar för att kunna sätta händerna i sidorna, och det blev stor träta. Åhörare strömmade till, och alla köksfönster slogos upp på vid gavel.
Till sist bröt en röst genom grälet:
"Sch! Kanslirådet!" Det blev alldeles tyst; kanslirådet Oldthusen hade den största våningen och var husets finaste hyresgäst. Han var klädd i en lång, åtsittande livrock, och under armen bar han en sliten skinnportfölj. När han hade kommit ned för trappan, stannade han och tog en pris snus. Därefter gick han långsamt ut genom porten med tankspridd och bekymrad statsmannamin.
Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand. De vågade sig ett par steg utanför porten; så stannade de mitt på gatan och blinkade mot solen.
Gatan var kantad av trähus och tegeltak och gröna träd. Huset, där Martin bodde, var det ända stora stenhuset vid hela gatan. "Långa raden" snett emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå huslänga. Där bodde bara riktigt fattigt folk, sade Martins mor. Bara patrask, sade fru Lundgren. I färgeriet litet längre ned på gatan var det ingen brådska: färgaren stod i sin port i tofflor och vit linnerock och pratade med frun på magasinet. Till och med utanför krogen i hörnet var det tyst. En bryggarkära höll därutanför; hästen stod med bundna framfötter och år havre ur en påse, hängd om hans mule.
Klockan slog tio i Ladugårdslandskyrkan.
Ida pekade nedåt gatan:
"Där kommer getgumman."
Getgumman kom med sina båda getter; den ena ledde hon i ett snöre, den andra gick lös. Kanslirådets lilla dotterdotter hade kikhostan och drack getmjölk.
"Ja; och där kommer lumpgubben."
Lumpgubben kutade in genom porten med sin påse på ryggen och sin svarta, smetiga käpp. Man sade, att han hade sett bättre dagar.
Två fulla kommo ut från krogen och vinglade gatan fram, arm i arm. En poliskonstapel i vita linnebyxor gick av och an; "Fäderneslandet" stack upp ur bakfickan. En flock höns tågade ut från "Långa radens" gård, med tuppen i spetsen; polisen stannade, tog upp ett halvt franskt bröd ur bakfickan och började mata dem.
"Vad skall vi göra?" frågade Ida.
"Jag vet inte," svarade Martin.
Han såg mycket hjälplös ut.
"Vill du ha mitt päron?"
Ida tog upp sitt päron ur fickan och höll det under näsan på Martin. Det såg mycket frestande ut.
"Vi kan dela," föreslog Martin.
"Ja, vi kan ju dela."
"Men jag har inget kniv att skära med."
"Det gör ingenting. Bit först du, så biter jag sen."
Martin bet, och Ida bet. Martin glömde, att han ville ha päronet skalat.
Nu var det någon som ropade på Martin, och i nästa ögonblick kom mormor ut och tog honom vid handen.
"Vad i Herrans namn tänker Martin på idag? Skall han inte kamma sig och tvätta sig och äta frukost? Fanken besitta, en så'n pojke..."
Mormor skulle föreställa ond, men Martin skrattade bara.
I portgången mötte de Häggbom; han gick redan litet osäkert. Han vek undan med en lång lov och tog mycket hövligt av sig mössan, medan han sluddrade på sin visa:
"skulle jag fara till Turkit
och köpa mig hundra flickor."
På gården hade det blivit stilla. Madam Häggboms feta röda katt låg på
soptunnan och spann med halvslutna ögon, och nedanför kilade råttorna ut och
in.
