Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hem en annan väg, emedan södra Ryssland var fullt
av faror och fiender för dem. De tillhörde folket »ros»
och bodde långt i norr. Kejsaren lät dem följa med en
beskickning som han sände till kejsar Ludvig den
fromme — det var just i de år, då Ansgar varit i Birka —
och vid dennes hov blev man förvånad, när man
upptäckte, att de långväga ros helt enkelt voro »sveones»,
d. v. s. svenskar från Uppland och däromkring!
Enligt en gammal rysk krönika skulle vissa slaviska
och finska stammar i västra Ryssland år 862 ha
inkallat den varjagiske hövdingen Rurik och två hans
bröder för att avstyra de inbördes strider, som aldrig ville
upphöra bland dem. Detta framställes inte som början
till det svenska Rysslandsväldet, bara som upphovet till
den utbredda makt, som de svenska furstarna — »Knjas»
var deras slaviska titel, som är avledd av det urnordiska
»kaningas», vårt konung — snart förvärvade här ute.
Tiden spelade också dem i händerna. Det gamla
kazariska riket i sydöstra Ryssland, vars judiska konungar
och stormän kunnat upprätthålla en av religionskrigen
mellan islam och de kristna ostörd neutralitet och blivit
orientens mäktigaste handelsnation, angrepos och
försvagades denna tid av vilda nomadfolk från det inre
av Asien. Det behövdes mera vapenmakt än vare sig
kazarer eller slaver kunde uppbjuda för att hålla
handelsvägarna genom Sydryssland — utmed Volga, Don
och Dnjepr — öppna och trygga. Detta voro svenskarna
som skapta till. Och det dröjde inte länge, förrän varje
viktigare handelsstad, flodövergång, fors eller »ed» hade
fått sin svenska besättning under en högre eller lägre
befälhavare, vilken i sin tur lydde under någon av
»storfurstarna» i de stora handelsstäderna, Novgorod, Bjeloje
Osero, Isborsk eller Kiew.
På många av de platser, som de gamla ryska
krönikörerna utpeka som huvudstäder eller viktiga fästningar
i dessa varjagiska, d. v. s. svensk-ryska furstendömen,
har man funnit gravfält och spridda fornfynd med
typiskt svenska vikingatidssaker. På många håll är det
tydligt, att endast en mindre del av befolkningen varit
svensk, men att den påverkats av sina härskares kultur
i vissa hänseenden. Andra platser visa redan från
800-talet en verkligt omfattande svensk bosättning; där får
man tänka sig, att svenskar flyttat över med sina
familjer och slagit sig ihop till gemensamt skydd på en
förmånlig handelsplats.
Dylika verkliga svenska kolonier, som naturligtvis i
hög grad levde på att förmedla handel och trafik
mellan moderlandet och de ryska furstendömena (vilka snart
nog måste ha slaviserats) finna vi framför allt i de delar
av det östbaltiska området som ligga Sverge närmast. På
senare år har man, särskilt genom professor Birger
Nermans forskningar i de baltiska randstaterna, flerstädes
kommit denna bosättning på spåren. Ett av de
intressantaste minnesmärkena efter densamma är den svenska
vikingatidskolonien vid Grobin i nuvarande republiken
Lettland.
 |
| Borgen i Grobin, delvis kringfluten, tillhör den svenska vikingatidens anläggningar i främmande land. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
