Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans lynne var fasligt dystert. Biljetterna hade
kostat sju francs. För sina återstående kontanta
medel — två francs — hade han köpt teaterkonfekt.
(Ingalunda uteslutande för sin dam — det barnsliga
läckergommeriet satt i!) Biljettpengarna skulle han
visserligen kräva igen av Helen. Men i alla fall —
han var så gott som pank. Otrevligt nog sände
kaptenen ej pengar på bestämda tider, utan »då jag
nu räknat ut, att du min käre son behöver en
kassaförstärkning». Uträkningarna voro givetvis
fullständigt godtyckliga, men det föll aldrig sonen
in att korrigera dem. Ställningen var alltså hotfull.
Den kunde betyda att penningbristens prosaiska
och pinsamma tryck skulle komma att vila över de
sista Helenveckorna, de sista Helendagarna. De
sista!
Han satt på sitt bord hopsjunken och dinglade
med benen. I mellangärde, bröst och strupe hade
han vissa förnimmelser som — om den skymfliga
sanningen ska fram — inte var något annat än
rena, rama barnagråten. Och han gjorde något som
kanske händer snusförnuftiga unga herrar oftare
än man tror och de erkänna — han knäppte
händerna och bad.
Oode Gud, låt far snart skicka pengar — snart,
snart — pengar, pengar —
Han blev bönhörd. Några dagar senare kom det
ominösa penningbrevet, på vars baksida J. A. C.
Loewen tecknat sitt namn — samma brev som
råkade i händerna på Max & Eddie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
