Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 19 mars 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Forts. fr. sid. 387.
— Du Anders, sade den gamle — bror din hade
inga pengar med sig från Amerika.
— Det hörde I ju, far, svarade Anders vänligt
och tillade — jag får köra till stan i morn efter
medicinen till Selina.
— Är Selina sjuk, frågade doktor John.
— Inte sjuk egentligen, svarade Anders — inte
så hon ligger. Det är bara litet åt bröstet. Det
har hon haft i många år.
— Du kan väl kanske kurer’na, hånade Jon
Larsson — du som är doktare.
— Jag är inte läkare, far.
— Hva? Hva är du då för slags doktare? När
du inte kan kurer’na för lite blodspottning?
— Lungsot, sade John, — Selina skulle på
sanatorium. Det sa jag, innan jag for till Amerika.
— Ja, och lika klok kommer du igen. Men
våra pengar vill du ha. Hör du, Anders, doktaren
vill läna pengar åf dig.
Anders Jonsson förändrade ej sin leende min.
— Har inte pigan satt fram maten än, frågade han.
— Tilda? Hon hålls i lagårn.
— Se, saken är den, bror Anders, förklarade
doktorn, — att min Amerikavistelse inte är så
bortkastad, som far tror. Jag har nog mina
resurser. Jag har studerat mycket och länge —.
— Ah, det skall gu’ veta, instämde gubben.
— Och bragt det rätt långt i min vetenskap.
Nu gällde det en del slutexperiment vid
kopparverken här i Sverige för min nya
anrikningsmetod —.
— Hör du, han har en mattod till å bli rik —
men han får ha pengar först, innan mattoden
hjälper —!
Den gamle hade omåttligt roligt åt sin sons
dårskap.
— Har du några pengar att hjälpa hans mattod
på trafven med?
— Nej, far, det vet I väl, svarade Anders kort,
— men nu får jag ha min mat. Jag skall ut till
vårningen.
Doktor John tittade från den ene till den andre.
Detta var nästan det mottagande, han väntat.
Men det förargade honom i alla fall.
— Ni kan väl ändå inte kasta mig på dörren,
sade han buttert.
— Nänä, mente fadern, — det kan vi välan inte
för grannars. Men annars så —. Kanske du kan
betala inackedering för dig, kanske?
— Nej, svarade doktorn nästan barskt, — jag
kan ju ta drängtjänst och mocka i din lagård, far.
— Jag har ingen lagård längre. Bror din
sköter jordbruket.
— Då kan jag väl tjäna dräng åt bror min då?
— Dräng — ?
Anders Jonsson drog på det. Han syntes inte
betrakta det förslaget som outförbart. Det kostade
ju föga. Och det kunde vara roligt att ha en så
fin och studerad dräng i sin tjänst.
— Eller torpare, om bror hällre vill det, sporde
doktor John, alltjämt med samma vänliga allvar.
Detta blef allt värre och värre, ansåg Jon
Larsson. Han visade sina gula tandstumpar vid hvarje
ord af hans tokige son.
— Du kan ju ge doktaren backtorpet, föreslog
fadern ironiskt, — det har inte varit brukadt i
många Herrans år.
— Inte mig emot, sade Anders halft på skämt.
Det ligger äadå inte till någon nytta.
— Tack för din goda mening, svarade doktorn
mångtydigt.
Nu syntes Selina ute på gårdsplatsen. Hon
hade i sitt sällskap tre, fyra medelålders kvinnor
och en lång, mager man af prästerligt utseende.
— Fick jag då ingen mat, knorrade Anders
Jonsson, mindre säflig i tonfallen än eljest. Ja,
jag har inte tid att vänta —.
— På hustru din, ifyllde gubben skadegladt.
Men Anders klippte af meningen i dörren.
Doktor John såg på sitt ur. Hans hem var ej
längre hans. Det tog ej emot honom som en son.
Allra minst som den förlorade sonen i skriften.
Han kände ej igen sin far. Den gamle gick i
barndom. Han kände ej igen sin bror. Selina
hade förändrat äfven hans sinnelag. Skulle han
bryta upp? Säga farväl, vända tillbaka samma
väg, han kommit? Bo på hotell i staden, medan
han sökte intressera någon för sin uppfinning.
Under det han öfverlade, öppnades dörren för
Selma och hennes sällskap.
Var detta Selina? Hon hade varit vacker i
ungdomens vår, Selina, med tjockt, linhvitt hår och
simmiga, blågrå ögon. Hon nåde haft en lång,
smidig gestalt. Hon hade haft utseendet för sig
— och pengar, sades det, hur mycket eller litet,
som låg bakom ryktet.
Underligt, att doktor John — att Jon Jonsson,
som han då hette, aldrig haft ögon åt det hållet,
fast både far och mor och Selina själf pekat för
honom!
Men unge Jon gick i andra funderingar den
tiden. Han hade för sig redan som gosse, att han
skulle bli uppfinnare och fara till Amerika. Han
dansade med jäntorna, men friade ej. När han
låg vaken om nätterna, var det ej på dem han
tänkte, det var på böcker och ritningar och det
myckna underliga, de lärde i stadsskolorna.
Det var modren, som yrkade, att han skulle i
skola. Ingen annan hade tankar åt slikt. Minst
fadren, som gjorde narr åt hustruns griller.
Gud välsigne grillerna! Gud välsigne kära mor!
För hennes skull ville han stanna natten öfver
och i morgon bittida göra ett besök på
kyrkogården.
Selina var förändrad. Förr hade hon intresserat
sig för hans läsning och beundrat hans
konstruktioner. Hon var ingen dum flicka. Nu hade åren
— kanske sjukdomen — plånat ut alla drag at
skönhet ur själen som från kroppen. Hon, som
satt där och hostade och suckade och himlade
sig vid kolportörens nonsens, det var en vanlig,
trångpannad bondkvinna — kanske blott ännu
enfaldigare än de flesta, efter hon som förmögen ej
behöfde sträfva och sörja för sitt hus.
De få ord, hon riktade till doktor John, voro
gliringar. Hon bar kanhända gammalt agg till
honom. Hennes sällskap föll in i hennes tonart.
Amerikasonens ankomst hade ryktats öfver
bygden. Alla visste redan, att han kommit hem för
att skaffa pengar. Det var detsamma som att
tigga, det brände bönderna instinktivt — mellan
jordbruk och industri var i denna byggd ett svalg
befästadt.
Kolportören gaf stämningen form genom sina
gudliga betraktelser öfver motivet "den förlorade
sonen". Han knöt en ring af skvaller och
förböner och förmaningar kring främlingen, som i
dag — utblottad — gästade fadershuset. Han
gjorde anspelningar, som gamle Jon Larsson ej
låddes begripa. Anspelningar, som knöto sig till
gödkalfstek och andra kräsligheter, som borde
förekomma, då den förlorade sonen vändt åter.
Den gudlige mannen skulle ej haft någonting emot
att presidera vid en sådan, sant biblisk festmåltid.
Doktorn ångrade, att han stannat. Han hade
redan försinkat sig till kvällståget, och tyvärr
Forts. å sid. 395.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
