Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Grafiten.
- Svenska Jorsalafarare i fordna tider. G. H. M-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grafiten.
Bestående väsendtligen blott af kolämne, förekommer
grafiten äfven såsom sten, d. v. s. i stora massor.
De mest framträdande egenskaperna hos detta mineral
visa blyertspennorna, ehuru dessa för närvarande icke mera
framställas af ren grafit, utan af en blandning deraf med
ganska fint slammad lera. Dessa egenskaper äro svartfärgningen
och en fett- eller tvålaktig känsla vid beröringen med fingrarne.
Ännu en annan tekniskt vigtig egenskap är grafitens stora
eldfasthet, hvilken måste synas så mycket mer anmärkningsvärd,
som den samma består nästan blott af kolämne och i afseende
på den kemiska sammansättningen har ganska stor likhet med
kolblende, hvilket man använder som brännmaterial. Men
ännu mera stämmer den i sammansättningen af sina grundbeståndsdelar
öfverens med diamanten (det renaste kristalliserade
kolämnet), från hvilken den genom svart färg, fullkomlig ogenomskinlighet,
stor mjukhet och annan kristallform så tydligt skiljer
sig, att första anblicken aldrig skulle låta igenkänna dessa
båda mineralier såsom likartade eller sammanhörande. Trots
denna högst påfallande skillnad, anser man denna allena bero
deraf, att grafitens beståndsdelar skulle vara sammangyttrade
på ett annat sätt, än diamantens eller det rena kolämnets,
alldenstund de ganska ringa tillsatser af jern, som den förra
vanligen innehåller, icke ensamma kunna vara orsaken till dessa
olikheter. Grafiten bildar sexkantiga kristaller, diamanten
deremot fyrkantiga, således efter olika kristallsystem; men
vanligen finner man grafiten icke kristalliserad, utan såsom
finfjälligt eller tätt mineral. Grafiten är bland mineralierna
ett af de mjukaste, diamanten afgjordt det hårdaste; grafiten
är blott ungefär två gånger så tung som vatten, diamanten
deremot tre och en half gånger så tung. Äfven förekomsten
och ymnigheten af de båda mineralierna är ganska olika.
Under det att diamanten blott högst sällan anträffas såsom
sparsam blandning af sten, anträffas grafiten vida allmännare
såsom tillsats i gneis, glimmer- eller lerskiffer, eller i form af
sjelfständiga lager mellan dessa stenarter. Efter dess förekomst
i kristallinisk skiffersten och efter dess kemiska sammansättning
förmodar man, att grafiten är det näst diamanten starkast
förvandlade, ursprungligen vegetabiliska kolet. Den första
förvandlingsprodukten utaf stenlager af betäckt växtsubstans
är det ganska jordbeckhaltiga brunkolet; genom längre eller
starkare betäckning och värmeinverkan har deraf, efter förflygtigande
af en del jordbeck, blifvit stenkol; genom ännu längre eller
starkare inverkan det nästan jordbeckfria kolblendet och slutligen,
efter förflygtigande af allt jordbeck och förändringen af
grundbeståndsdelarnes sammanställning, grafit, som man blott finner
i eller emellan de starkast förvandlade stenlagren.
Bland de ställen, hvarest grafiten förekommer i rikligare
mängd må här särskilt nämnas: grafitlagren vid Pargas i
Finland, vid Passau och Wunsiedel i Baiern, vid Borrowdale i
England, samt uti Sajanbergen i Sibirien. Det är den å sistnämda
ställe belägna grafitgrufvan Batugol, af hvars inre vi å
föregående sida lemna en partiel afbildning. Grafitlagren härstädes
upptäcktes år 1847 af en fransman Alibert; redan samma år
började man bearbeta de samma, och grufarbetena hafva sedan
dess oafbrutet fortgått. Batugol-grufvans produkter täfla nu med
de bästa i den vägen, och hennes eleganta troféer på åtskilliga
industriexpositioner bära nogsamt vittne derom, att hon väl
förtjenar det odelade bifall, hon tillvunnit sig.
Grafiten finner genom sina särskilta egenskaper rätt
mångsidig användning; framför allt gör man deraf, såsom redan
är anmärkt, blyertspennor, äfvensom smältdeglar samt åtskilliga
andra föremål. Vidare har man nyligen företagit sig att
använda den till maskinsmörja. Man svartfärgar med grafit
jernkaminer med flera saker. Inom galvanoplastiken begagnar
man grafit, för att dermed öfverdraga härvid använda formar
af trä, guttapercha och andra ämnen, som ej leda elektriciteten.
Slutligen har grafiten också stundom blifvit använd i medicinen.
Svenska Jorsalafarare i fordna tider.
För alla bildade menniskor utgör »Österlandet» ett foremål,
dit blicken gerna riktas, icke blott emedan fantasien
der möter en verld af praktfulla naturbilder och
underbara sagor, utan äfven menniskoslägtets äldsta barndomsminnen,
i betydelsefull skönhet af oskuld, der spela bland de
dunkla, varma skuggorna under höga palmer och doftande
paradisfrukter. Der uppgingo de första strålarne af gudomligt
ljus för menskligheten och der fullbordades den eviga försoningens
värf. Der utfördes de blodiga, sekellånga korstågen
under medeltiden, dessa strider, genom hvilka de kristna folken
i Europa ville tillkämpa sig väldet öfver det land, hvarest
deras religions stiftare lefde och dog, men under hvilka krig
Saracenerna i stället befästade sin grymma makt och förvandlade
dessa, fordom de herrligaste länder på jorden till ödemarker,
der ännu i dag förödelsens styggelse och yppigheten
af den rikaste växtlighet omvexlande framstå och kämpa mot
hvarandra.
Under medeltiden besöktes »det heliga landet» äfven af
pilgrimer från norden, från Sverige, och namnet »Jorsalafar»
var en ärofull benämning för dessa. En tradition förmäler, att
konung Erik den heliges fader Jedvar Bonde besökt »den
heliga grafven», äfvensom att konung Inges gemål Ragnhild
gjort en pilgrimsfärd till »de heliga orterna». Den heliga
Birgitta och den åldrige biskop Tavast i Åbo, med flere
andra, hade varit i Jerusalem. Medeltidens jorsalafarare hemförde,
utom sina minnen, äfven dyrbara reliker och en vidsträckt
»aflat».
Efter reformationen blefvo icke mera egentliga pilgrimsresor
företagna, för att vinna andlig förtjenst. Emellertid känner
man dock några svenskar, som rest i österlandet och besett
de heliga orterna.
Biskop Erik Falk i Linköping hade en son, med samma
dopnamn som fadern, och denne var hofjunkare hos konung
Johan III. Han omtalas såsom mycket lärd och vida berest.
Han hade rest i österländerna och der blifvit slagen till »Christi
grafs riddare», såsom det heter om honom. Under Sigismunds
regering blef han katolik, och man känner icke hans
slutliga öden.
En bergsman från Falun, vid namn Hans Finlow, säges
hafva besökt Christi graf 1610, men öfver hans resa har man,
i stället för bestämda uppgifter, framkastat tvifvelsmål, huruvida
den verkligen ägt rum.
Deremot äger man närmare och säkra uppgifter om en
svensk ädlings märkliga, till och med romantiska äfventyr.
Grefve Bengt Oxenstjerna (född 1591), tidigt fader- och
moderlös, studerade från 16 års ålder i Rostock i tvenne år,
samt derefter i Jena och Wittenberg. Han ägde således, för
den tiden, både kunskaper och bildning. Han hade förnämligast
skaffat sig insigt i de nyare språken och önskade fullkomna
sig i ridderliga öfningar. Han var tjugutvå år gammal, då
han blef fattad af en sådan reselust, att han företog mångåriga
och vidsträckta resor, hvilka förvärfvade honom namnet
»Resarebengt». Han reste genom Tyskland till Italien, och derifrån
sjöledes till Jaffa, den vanliga landstigningsorten för dem,
som besökte Palestina. Sedan han besett de märkvärdiga
ställena och framför allt Jerusalem, »Christi graf, Oljoberget,
Sion, Tabors berg, Betlehem och Juda konungars grifter», blef
han en gång öfverfallen af arabiska röfvare. Dessa icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0086.html
