Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon annan. Hon tänkte: “Jag skulle icke vilja att han
blef olycklig för min skull.“
Småningom lugnade hon sig. Han älskade henne visserligen;
men han var icke mycket känslig och lyckligtvis icke
mycket uppfinningsrik i att oroa och plåga sig själf. Hon
tänkte: “Han jagar. Han är belåten. Han träffar sin tant
de Lannoix, som han beundrar ...“ Hon lugnade sig och
försatte sig åter in i Florens’ djupa och bedårande glädje.
Hon hade icke sett tillräckligt på en tafla som Dechartre höll
af. Det var ett afhugget Medusahufvud, ett verk i hvilket
Léonard, som skulptören sade, hade lagt in sitt snilles hela
facetterade djup och ädla tragik. Hon ville återse den, och
det retade henne att hon icke af sig själf hade upptäckt
skönheten i den. Hon släckte sin lampa och somnade.
På morgonen drömde hon att hon mötte Robert le Ménil
i en öfvergifven kyrka; han var insvept i en päls som hon
icke kände igen. Han väntade henne, men en skara präster
och troende hade plötsligt kommit emellan dem och skilt dem
åt. Hon visste icke hvart han hade tagit vägen. Hon hade
icke kunnat se hans ansikte, och detta skrämde henne. Då
hon vaknade, hörde hon ett litet entonigt och sorgset pip
utanför sitt fönster, som hon hade lämnat öppet, och hon
såg en svala flyga förbi i den mjölkaktiga gryningen. Då
började hon gråta, utan orsak eller skäl. Hon grät öfver
sig själf med ett barns förtviflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
