Dödsdansen Author: August Strindberg - Tema: Drama, Theater Plays Titel och innehåll | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

DÖDSDANSEN I

PERSONER

Edgar, kapten vid fästningsartilleriet
Alice, hans hustru, f.d. skådespelerska
Kurt, karantänmästare

Bipersoner:
Jenny
Gumman
Vaktposten (stum)

SCENERI

Det inre av ett runt fästningstorn av gråsten.

I fonden ett par stora portar med glasdörrar, genom vilka man ser en havsstrand med batterier och havet.

På var sida om porten ett fönster med blommor och fåglar.

Till höger om porten ett pianino; längre fram på scenen ett sybord och två länstolar.

Till vänster, mitt på scenen, ett skrivbord med telegrafapparat; längre fram en atenienne med fotografiporträtt. Därinvid en chäslong att ligga på. Invid väggen ett skänkskåp.

Taklampa i taket. På väggen vid pianinot hänga två stora lagerkransar med band, en på var sida om ett fruntimmersporträtt i teaterkostym.

Vid dörren en fristående klädhängare med uniformspersedlar, sablar o.d. Därinvid en chiffonier.

Till vänster om dörren hänger en kvicksilverbarometer.

[Det är en ljum höstafton. Fästningsportarna stå öppna och man ser en artillerist posta ute på strandbatteriet; han är klädd i kask med liggare; hans sabel glittrar då och då i den nedgående solens röda sken. Havet ligger mörkt och stilla.

Kapten sitter i länstolen till vänster vid sybordet och tummar en släckt cigarr. Han är klädd i en sliten släpuniform med ridstövlar och sporrar. Ser trött och led ut.

Alice sitter i länstolen till höger och gör ingenting. Ser trött och väntande ut.]

KAPTEN
Vill du inte spela litet för mig?

ALICE
[likgiltigt men icke snäsigt] Vad skall jag spela?

KAPTEN
Vad du vill!

ALICE
Du tycker inte om min repertoar!

KAPTEN
Och du inte om min!

ALICE
[undvikande] Vill du, att dörrarna ska stå uppe?

KAPTEN
Om du så önskar!

ALICE
Låt dem stå, då! ... [Paus.] Varför röker du inte?

KAPTEN
Jag börjar inte riktigt tåla stark tobak. ALICE

[nästan vänligt] Rök svagare, då! Det är ju din enda glädje, du kallar.

KAPTEN
Glädje! Vad är det för slag?

ALICE
Fråga inte mig? Jag är lika okunnig som du! ... Vill du inte ha din whisky än?

KAPTEN
Jag skall dröja litet! ... Vad har du till kvälln?

ALICE
Hur ska jag veta det! Fråga Kristin!

KAPTEN
Skulle inte makrilln börja snart; det är ju höst!

ALICE
Ja, det är höst!

KAPTEN
Ute och inne! Men oavsett den hösten åtföljande kölden, ute och inne, skulle en halstrad makrill med en citronskiva samt ett glas vit Bourgogne icke vara alldeles att förakta!

ALICE
Nu blev du vältalig!

KAPTEN
Ha vi någon Bourgogne kvar i vinkällarn?

ALICE
Jag vet inte, att vi på fem år haft någon vinkällare ...

KAPTEN
Du har aldrig reda på dig. Emellertid måste vi furnera oss till vårt silverbröllop ...

ALICE
Ämnar du verkligen fira det?

KAPTEN
Ja, naturligtvis!

ALICE
Det vore naturligare att vi dolde vårt elände, vårt tjugufemåriga elände ...

KAPTEN
Kära Alice, eländigt har det varit, men vi ha haft roligt, stundtals! Och man får begagna den korta tiden, ty sen är det slut!

ALICE
Är det slut? Om så väl vore!

KAPTEN
Det är slut! Bara så mycket som att köra ut på en skottkärra och lägga på trädgårdslandet!

ALICE
Och så mycket bråk för ett trädgårdsland!

KAPTEN
Ja, så är det; jag har inte gjort det!

ALICE
Så mycket bråk! [Paus.] Har du fått posten?

KAPTEN
Ja!

ALICE
Var slaktarns räkning med?

KAPTEN
Ja!

ALICE
Hur stor var den?

KAPTEN
[tar upp papper ur fickan och sätter glasögonen på näsan, men lägger straxt bort dem] Läs själv! Jag kan inte se mera ...

ALICE
Vad är det åt ögonen?

KAPTEN
Vet inte!

ALICE
Ålderdomen.

KAPTEN
Å prat! Jag!

ALICE
Ja, inte jag!

KAPTEN
Hm!

ALICE
[ser på räkningen] Kan du betala denna?

KAPTEN
Ja! men inte nu!

ALICE
Sedan alltså! Om ett år, då du får avsked med en liten pension, och det är för sent! Sedan, när sjukdomen kommer igen ...

KAPTEN
Sjukdomen? Jag har aldrig varit sjuk, bara illamående en gång! Och jag lever i tjugu år ännu!

ALICE
Läkaren menade annat!

KAPTEN
Läkarn!

ALICE
Ja, vem skulle eljes kunna ha någon grundad mening om en sjukdom?

KAPTEN
Jag har ingen sjukdom, och har aldrig haft. Får icke heller, ty jag kommer att dö knall och fall som en gammal knekt!

ALICE
Rörande läkarn! Du vet att doktorn har bjudning i kväll.

KAPTEN
[upprörd] Ja, än sedan! Vi äro icke bjudna, emedan vi icke umgås med doktorns, och vi umgås icke med doktorns därför att vi icke vilja, därför att jag föraktar dem båda två. Det är pack!

ALICE
Det säger du om alla människor!

KAPTEN
Därför att alla människor äro pack!

ALICE
Utom du!

KAPTEN
Ja, därför att jag uppfört mig anständigt under alla livets förhållanden. Därför är jag inte pack!

[Paus.]

ALICE
Vill du spela kort?

KAPTEN
Låt gå!

ALICE
[tar fram en kortlek ur sybordslådan och börjar blanda] Tänk, att doktorns får ha musikkåren på enskild tillställning!

KAPTEN
[vred] Det är för att han smiter med översten i stan! Smita, se! - Den som hade kunnat det!

ALICE
[ger] Jag har varit väninna med Gerda, men hon var falsk mot mig ...

KAPTEN
De äro falska allihop! - - - Vad har du i trumf därborta?

ALICE
Tag glasögonen!

KAPTEN
De hjälpa inte! - - - Ja, ja!

ALICE
Det är spader i trumf!

KAPTEN
[missnöjd] Spader? - - -

ALICE
[spelar ut] Ja, det må nu vara, men för de nya officersfruarna äro vi prickade i alla fall!

KAPTEN
[spelar ut och tar] Vad gör det? Vi hålla ju aldrig några bjudningar, så märks det inte! Jag kan vara ensam ... och har alltid varit!

ALICE
Jag också! Men barnen! Barnen växa upp utan umgänge!

KAPTEN
Det få de söka själva i stan! ... Den tog tag! Har du trumf kvar?

ALICE
Jag har en! Det var mitt!

KAPTEN
Sex och åtta gör femton ...

ALICE
Fjorton, fjorton!

KAPTEN
Sex och åtta gör mig fjorton ... Jag tror jag glömt räkna med! Och två gör sexton ... [Gäspar.] Du ska ge!

ALICE
Du är trött!

KAPTEN
[ger] Inte alls!

ALICE
[lyss utåt] Man hör musiken ända hit! [Paus.] Tror du att Kurt är bjuden med?

KAPTEN
Han kom i morse, så han har hunnit få fram fracken, fastän han inte hunnit göra visit hos oss!

ALICE
Karantänmästare? Ska det bli karantän här?

KAPTEN
Ja! ...

ALICE
Han är i alla fall min kusin, och jag har en gång burit samma namn som han ...

KAPTEN
Det var ju ingen ära ...

ALICE
Hör du ... [Skarpt.] Låt du min släkt vara i fred, så ska din få vara i fred!

KAPTEN
Se så! se så! Ska vi börja igen!

ALICE
Är karantänmästaren läkare?

KAPTEN
Nej! Han är bara ett slags civil förvaltare eller bokhållare, och Kurt blev ju aldrig något!

ALICE
Han var en stackare ...

KAPTEN
Som har kostat mig slantar ... Och när han gick från hustru och barn, så vart han ärelös!

ALICE
Inte fullt så sträng, Edgar!

KAPTEN
Jo, det vart han! ... Vad han sedan haft för sig i Amerika! Ja! Jag kan inte säga, att jag längtar efter honom! Men det var en hygglig pojke och jag tyckte om att resonnera med honom!

ALICE
Därför att han var så eftergiven ...

KAPTEN
[högdraget] Eftergiven eller inte, det var i alla fall en människa man kunde tala vid ... Här på ön finns inte en människa, som förstår vad jag säger ... det är ett samfund av idioter ...

ALICE
Det är ju underligt, att Kurt skulle komma just till vårt silverbröllop ... antingen det firas eller inte ...

KAPTEN
Varför är det underligt! ... Jaså, ja, det var han, som förde oss tillsammans, eller gifte bort dig, som de sa!

ALICE
Gjorde han inte det?

KAPTEN
Jo visst! ... Det var en sån där idé, han fick ... det lämnar jag åt dig att bedöma!

ALICE
Ett lättsinnigt påhitt ...

KAPTEN
Som vi fått sota för, och inte han!

ALICE
Ja, tänk, om jag varit kvar vid teatern! Alla mina väninnor äro nu storheter!

KAPTEN
[reser sig] Se så där, ja! ... Nu tar jag mig en grogg! [Går till skåpet och gör en grogg, som han dricker stående.] Det skulle vara en slå här att sätta foten på, så kunde man drömma sig vara i Köpenhamn, på American Bar!

ALICE
Vi ska låta göra en slå, bara att det kan påminna om Köpenhamn. Det var ändå våra bästa stunder!

KAPTEN
[dricker häftigt] Ja! Minns du Nimbs navarin aux pommes! klack!

ALICE
Nej, men jag minns Tivolis konserter!

KAPTEN
Du har så hög smak, du!

ALICE
Det borde ju glädja dig, att du har en fru med smak!

KAPTEN
Det gör det också ...

ALICE
Ibland, när du behöver skryta med henne ...

KAPTEN
[dricker] De måtte dansa hos doktorns ... Jag hör bastubornas trefjärndels takt - bom - bombom!

ALICE
Jag hör hela melodin till Alcazarvalsen. Ja - det var inte i går, som jag dansade vals ...

KAPTEN
Skulle du orka med det ännu?

ALICE
Ännu?

KAPTEN
Ja-a? Du är väl ur dansen, du, som jag?

ALICE
Jag är tio år yngre än du!

KAPTEN
Då äro vi lika gamla då, efter som damen skall vara tio år yngre!

ALICE
Skäms! Du är en gubbe ju; men jag är i mina bästa år!

KAPTEN
Åja, det förstås, du kan nog vara charmant - mot andra, när du sätter till.

ALICE
Få vi tända lampan nu?

KAPTEN
Gärna!

ALICE
Ring då!

KAPTEN
[går trögt till skrivbordet och ringer].

JENNY
[in från höger].

KAPTEN
Vill Jenny vara så artig och tända lampan.

ALICE
[skarpt] Du ska tända taklampan!

JENNY
Ja, hennes nåd! [Tänder taklampan, under det Kaptenen betraktar henne].

ALICE
[snävt] Har du torkat glaset ordentligt?

JENNY
Jo, något!

ALICE
Vad är det för svar!

KAPTEN
Hör nu ... hör nu ...

ALICE
[till Jenny] Gå ut! Jag tänder lampan själv! Det är nog bäst!

JENNY
Det tycker jag med! [Går.]

ALICE
[reser sig] Gå!

JENNY
[dröjande] Jag undrar vad frun skulle säga om jag gick?

ALICE
[tiger].

JENNY
[går].

KAPTEN
[går fram och tänder lampan].

ALICE
[orolig] Tror du hon går sin väg?

KAPTEN
Skulle inte förvåna mig, men då äro vi ställda ...

ALICE
Det är ditt fel. Du skämmer bort dem!

KAPTEN
Ånej! Du hör ju, de äro alltid artiga mot mig!

ALICE
Därför att du kryper för dem! Du kryper för övrigt för alla underordnade, därför att du är en slavnatur som despot.

KAPTEN
Se så!

ALICE
Jo, du kryper för ditt manskap och dina underofficerare, men du kan inte likas med dina jämlikar och överordnade.

KAPTEN
Ouff!

ALICE
Så gör alla tyranner! ... Tror du hon går?

KAPTEN
Ja, om du inte går ut och säger ett vänligt ord åt henne!

ALICE
Jag?

KAPTEN
Skulle jag, så säger du att jag kurtiserar pigorna!

ALICE
Tänk, om hon går! Då får jag göra alla sysslorna, som sist, och förstöra händerna!

KAPTEN
Det är inte det värsta! Men flyttar Jenny, så flyttar Kristin, och sen få vi ingen tjänare mer hit på ön! Styrman på ångbåten skrämmer bort alla nya, som komma för att söka tjänsten ... och glömmer han bort det, så gör mina konstaplar det!

ALICE
Ja, dina konstaplar, som jag skall föda i mitt kök, om som du inte vågar visa ut ...

KAPTEN
Nej, för då gå de också vid nästa kapitulation ... och då få vi stänga kanonbutiken!

ALICE
Detta ruinerar oss!

KAPTEN
Därför har officerskåren ämnat gå in till kunglig majestät och begära alimentationsbidrag ...

ALICE
Till vem?

KAPTEN
Till konstaplarne!

ALICE
[skrattar] Du är för galen!

KAPTEN
Ja, skratta litet för mig! Det kan behövas.

ALICE
Snart har jag glömt att skratta ...

KAPTEN
[tänder sin cigarr] Det skall man aldrig glömma ... det är så tråkigt ändå!

ALICE
Inte är det roligt! ... Vill du spela mer?

KAPTEN
Nej, det tröttar mig.

[Paus.]

ALICE
Vet du, att det retar mig i alla fall, att min kusin, nya karantänmästaren, först går till våra ovänner!

KAPTEN
Ja, vad är det att tala om!

ALICE
Nå, men såg du i tidningen på anmälde resande, att han var skriven som rentier. Han bör ha kommit till pängar då!

KAPTEN
Rentier! Så-å! En rik släkting; det är verkligen den första i den här familjen!

ALICE
I din familj, ja! Men i min har vi haft många rika.

KAPTEN
Har han fått pängar, så är han väl högfärdig, men jag ska hålla honom i schack! och i mina kort skall han inte få titta!

[Det knackar i telegrafapparaten.]

ALICE
Vem är det?

KAPTEN
[blir stående] Tyst lite är du snäll!

ALICE
Nå, gå dit då!

KAPTEN
Jag hör; jag hör vad de säger! - Det är barnen! [Går till apparaten och knackar svar, därpå fortsätter apparaten en stund, och då svarar Kaptenen.]

ALICE
Nå-å?

KAPTEN
Vänta lite! ... [Knackar slutsignalen.] Det var barnen, som äro inne på högvakten i stan. Judit är klen igen och håller sig hemma från skolan.

ALICE
Ni igen! Vad sa de mer?

KAPTEN
Pängar förstås!

ALICE
Varför ska Judit ha så bråttom? Om hon toge examen nästa år, vore det nog!

KAPTEN
Säg henne det, får du se vad det hjälper!

ALICE
Du skulle säga't!

KAPTEN
Hur många gånger har jag inte sagt det! Men det vet du väl, att barn göra som de vilja!

ALICE
Här i huset åtminstone! ...

KAPTEN
[gäspar].

ALICE
Ska du gäspa i din hustrus närvaro?

KAPTEN
Va ska man ta sig för? ... Märker du inte, att vi varenda dag säger samma sak! När du nyss gav din gamla goda replik: "här i huset åtminstone", så skulle jag ha svarat med min gamla: "det är inte mitt hus ensamt". Men när jag redan svarat så femhundra gånger, så gäspar jag i stället. Min gäsp kan då betyda, att jag inte ids svara, eller att: "du har rätt, min ängel", eller: "nu sluta vi".

ALICE
Du är riktigt älskvärd i kväll!

KAPTEN
Är det inte matdags snart?

ALICE
Vet du, att doktorns beställt supéen från Grand H“tel inne i stan?

KAPTEN
Nej, Då ha de järpar! klack! Vet du, att järpen är den finaste fågeln, men det är ett barbari att steka honom i fläsk! ...

ALICE
Usch! tala om mat?

KAPTEN
Om viner då? Jag undrar vad de där barbarerna dricka till en järpe?

ALICE
Ska jag spela för dig?

KAPTEN
[sätter sig vid skrivbordet] Sista resursen! Ja, om du lät bli dina sorgmarscher och klagovisor - - - det låter som tendensmusik. Och jag lägger alltid till: "Hör så olycklig jag är! Miau, miau! Hör vilken ryslig man jag har! Brum, brum, brum! Ack om han snart vore död. Glädjetrumman, fanfarer; slutet Alcazarvalsen! champagnegalopp!" Apropos champagne, det finns visst två buteljer kvar. Ska vi ta upp dem och låtsas det är främmande?

ALICE
Nej, det ska vi inte, för det är mina; jag har själv fått dem!

KAPTEN
Du är alltid ekonom!

ALICE
Och du är alltid snål, mot din fru åtminstone!

KAPTEN
Då vet jag inte, vad jag ska hitta på! - Ska jag dansa för dig?

ALICE
Nej, tack! Du är nog ur dansen.

KAPTEN
Du skulle ha en väninna i huset!

ALICE
Tack! - Du borde ha en vän i huset!

KAPTEN
Tack! Det är prövat och till ömsesidig missbelåtenhet. Men intressant, som experiment, var, att så snart en främmande kom i huset, så blevo vi så lyckliga ... till att börja med ...

ALICE
Men sedan!

KAPTEN
Ja, tala inte om'et!

[Det knackar på vänster dörr.]

ALICE
Vem kan det vara så sent?

KAPTEN
Jenny brukar inte knacka?

ALICE
Gå och öppna och ropa inte "kom in", det låter som i en verkstad!

KAPTEN
[går mot vänster dörr] Du tycker inte om verkstäder! [Det knackar igen.]

ALICE
Öppna då!

KAPTEN
[öppnar, och mottager ett visitkort som räckes in] Det är Kristin - Har Jenny gått! [Då svaret icke höres av åskådarne, till Alice] Jenny har gått!

ALICE
Så blir jag piga igen!

KAPTEN
Och jag blir dräng!

ALICE
Kan man inte ta en av manskapet som hjälper i köket?

KAPTEN
Det är inte sådana tider!

ALICE
Men det var väl inte Jenny, som skickade sitt kort?

KAPTEN
[betraktar kortet med glasögonen, och räcker det åt Alice] Läs du, jag kan inte!

ALICE
[läser på kortet] Kurt! Det är Kurt! Ut och tag emot honom!

KAPTEN
[ut till vänster] Kurt! Nå, det var då roligt!

ALICE
[ordnar sitt hår, och synes vakna till livet].

*

KAPTEN
[in från vänster med Kurt] Se här är han, förrädaren! Välkommen gamla gosse! Stora famnen!

ALICE
[mot Kurt] Välkommen i mitt hus, Kurt!

KURT
Tack ... Det var länge sedan man såg varann!

KAPTEN
Vad är det? Femton år! Och vi ha blivit gamla ...

ALICE
Å! Kurt är sig lik, tycker jag.

KAPTEN
Sitt ner, sitt ner! - Och allra först, programmet! Är du bortbjuden till kvällen?

KURT
Jag är bjuden till doktorns, men jag har icke lovat komma!

ALICE
Då stannar du hos dina släktingar!

KURT
Det tycks vara det naturligaste, men doktorn är liksom min förman, och jag får olägenheter sedan!

KAPTEN
Vad är det för prat! Jag har aldrig varit rädd för mina förmän ...

KURT
Rädd eller icke, olägenheterna visa sig likafullt!

KAPTEN
Här på ön är jag herre! Håll dig bakom mig, så vågar ingen på dig!

ALICE
Tyst nu, Edgar! [Fattar Kurts hand.] Oavsett herrar och förmän, stannar du hos oss. Det skall man finna både passande och korrekt!

KURT
Må ske då! - I synnerhet som jag tycker mig vara välkommen här.

KAPTEN
Varför skulle du ej vara välkommen ... Vi ha väl inget obytt ...

KURT
[kan ej dölja en viss förstämning].

KAPTEN
Vad skulle det vara! Du var lite slarvig, men du var ung, och det har jag glömt! Jag är inte långsint!

ALICE
[plågad].

[Alla tre sitta vid sybordet.]

ALICE
Nå, du har varit vida i världen?

KURT
Ja, och nu hamnar jag hos er ...

KAPTEN
Som du gifte ihop för tjugufem år sedan.

KURT
Så var det nu inte, men det gör ingenting. Det är roligt se att ni hållit ihop i tjugufem år ...

KAPTEN
Ja, vi ha dragits me't; ibland har det varit si och så, men som sagt, det håller. Och Alice har inte haft att beklaga sig; fullt opp har det varit, och pängar har strömmat. Du vet kanske inte att jag är en berömd författare, läroboksförfattare ...

KURT
Jo, jag minns då vi skiljdes i världen, att du givit ut en gevärslära som gick bra! Begagnas den än i krigsskolorna?

KAPTEN
Den finns kvar, och den står sig som numro ett, fastän de försökt sticka ut den med en sämre ... som visserligen läses nu, men är komplett värdelös!

[Plågsam tystnad.]

KURT
Ni har rest i utlandet, har jag hört!

ALICE
Ja, vi har varit i Köpenhamn fem gånger, tänk dig!

KAPTEN
Jo! Ser du, då jag tog Alice från teatern ...

ALICE
Tog du?

KAPTEN
Ja, jag tog dig som en hustru skall tas ...

ALICE
Så modig du blivit.

KAPTEN
Men som jag sen fick äta upp att jag hindrat hennes lysande bana ... hm ... så måste jag i vederlag lova föra min fru till Köpenhamn ... och det har jag hållit - ärligt! Fem gånger ha vi varit där! Fem. [Räcker upp vänstra handens fem fingrar.] ... Har du varit i Köpenhamn?

KURT
[ler] Nej, jag har mest varit i Amerika ...

KAPTEN
Amerika? Det är visst något rysligt busland?

KURT
[förstämd] Inte är det Köpenhamn!

ALICE
Har du ... hört något ... från dina barn?

KURT
Nej!

ALICE
Kära du, förlåt, men nog var det obetänksamt lämna dem så ...

KURT
Jag lämnade dem icke, utan rätten dömde dem till modren ...

KAPTEN
Det där ska vi inte tala om nu! Jag tycker nu, att det var gott för dig att komma ifrån den där soppan!

KURT
[till Alice] Hur mår dina barn?

ALICE
Jo, tack! De gå i skolan i stan, och äro snart fullvuxna!

KAPTEN
Ja, det är duktiga ungar, och pojken har ett briljant huvud! Briljant! Han ska in vid Generalstaben ...

ALICE
Om de tar emot honom!

KAPTEN
Honom? Ett ämne till krigsminister!

KURT
Från det ena till det andra! ... Det skall bli karantän här ... pästen, koleran och det där. Och doktorn ska bli min förman, som ni vet ... Hurdan karl är doktorn?

KAPTEN
Karl? Det är ingen karl! Det är en ointelligent skurk!

KURT
[till Alice] Det var högst obehagligt för mig!

ALICE
Så farligt är det inte som Edgar säger, men jag kan inte neka att han är mig osympatisk ...

KAPTEN
En skurk är det! Och det är de andra med, tullförvaltarn, postmästarn, telefonfröken, apotekarn, lots ... vad heter det - åldermannen - skurkar allihop, och därför umgås jag inte med dem!

KURT
Är du brouillerad med allesammans?

KAPTEN
Allesammans!

ALICE
Ja, det är sanning att man inte kan umgås med dessa människor!

KAPTEN
Det är som om alla landets tyranner blivit skickade till denna ö att inspärras!

ALICE
[ironiskt] Jo, säkert!

KAPTEN
[godmodigt] Hm! Är det någon anspelning på mig! Jag är ingen tyrann, åtminstone inte i mitt hus!

ALICE
Du aktar dig!

KAPTEN
[till Kurt] Du ska inte tro, vad hon säger! Jag är en mycket hygglig äkta man och gumman är den bästa fru i världen.

ALICE
Vill Kurt dricka något?

KURT
Tack, inte nu!

KAPTEN
Har du blivit ...

KURT
Lite måttlig, bara!

KAPTEN
Amerikansk?

KURT
Ja!

KAPTEN
Jag vill ha omåttligt, annars får det vara! En karl ska stå för en bägare!

KURT
För att återkomma till grannarne här på ön! Min ställning sätter mig i beröring med alla ... och det blir nog svårt att kryssa, ty om man också inte vill bli indragen, så dras man in ändå i folks intriger.

ALICE
Gå till dem, du, till oss kommer du alltid igen, ty här har du uppriktiga vänner!

KURT
Är det inte hemskt att sitta ensamma mitt ibland ovänner som ni?

ALICE
Roligt är det inte!

KAPTEN
Det är inte alls hemskt! Jag har bara haft ovänner hela mitt liv, och de ha hulpit mig fram i stället för att skada mig! Och när jag skall dö en gång, kan jag säga, jag är inte skyldig någon och jag har aldrig fått något till skänks. Var bit jag äger, har jag fått slå mig fram till.

ALICE
Ja, Edgars bana har icke gått på rosor ...

KAPTEN
På törnen, och stenar, flintstenar ... men den egna kraften! Känner du den?

KURT
[enkelt] Ja, dess otillräcklighet lärde jag inse för tio år sedan!

KAPTEN
Då är du en stackare!

ALICE
[till kapten] Edgar!

KAPTEN
Jo, han är en stackare, om han icke besitter den egna kraften! Det är visserligen sant att när mekaniken är slut, så blir det bara en skottkärra att skjuta ut på trädgårdslandet, men så långt mekaniken håller, så är det att sparka och slå, med händer och fötter, så länge tygen hålla! Det är min filosofi.

KURT
[ler] Du är rolig att höra på ...

KAPTEN
Men du tror inte, att det är så?

KURT
Nej, det tror jag inte.

KAPTEN
Ja, men det är så i alla fall!

[Det har börjat blåsa under sista scenen, och nu smäller en av portarna i fonden igen.]

KAPTEN
[reser sig] Det börjar blåsa! Kunde känna det! [Går och stänger portarna och knackar på barometern.]

ALICE
[till Kurt] Du stannar ju till kvälln?

KURT
Ja, tack!

ALICE
Men det blir mycket enkelt, för vår husa har flyttat!

KURT
Det blir så bra, så!

ALICE
Du är så anspråkslös, du, kära Kurt!

KAPTEN
[vid barometern] Om ni kunde se, hur barometern faller! Jag kände det på mig!

ALICE
[till Kurt hemligt] Han är nervös!

KAPTEN
Vi skulle ha kvällsmat snart!

ALICE
[reser sig] Jag ska just gå nu och ställa om! Sitt ni och filosofera, - [till Kurt hemligt.] - men säg inte emot honom, då blir han ur humöret. Och fråga inte, varför han ej blev major!

KURT
[nickar bifall].

ALICE
[går åt höger].

KAPTEN
[sätter sig vid sybordet hos Kurt] Laga nu, att vi få något gott, gumman!

ALICE
Giv mig pängar, skall du nog få!

KAPTEN
Alltid pängar!

ALICE
[går].

*

KAPTEN
[till Kurt] Pängar, pängar, pängar! Hela dagen går jag med portmonnän, så jag slutligen inbillat mig vara en portmonnä! Känner du till det!

KURT
Åjo! Med den skillnad, att jag trodde mig vara en plånbok!

KAPTEN
Haha! Jo, du har känt på den tobaken! De fruntimmerna! Haha! Och du fick fatt i den rätta sorten!

KURT
[tåligt] Låt det där vara begravet, nu!

KAPTEN
Det var en riktig juvel! ... Då har jag i alla fall - trots allt! - fått en bra kvinna; för hon är rejel, trots allt!

KURT
[ler godmodigt] Trots allt!

KAPTEN
Skratta inte du!

KURT
[som förr] Trots allt!

KAPTEN
Ja, hon har varit en trogen maka ... en förträfflig mor, utomordentlig ... men - [Tittar åt högra dörren.] - hon har ett satans lynne. Vet du, det finns stunder, då jag bannat över dig, som skaffa mig henne på halsen!

KURT
[godmodigt] Men det har jag inte! Människa, hör då ...

KAPTEN
Tja, tja, tja, du pratar smörja och glömmer bort saker, som äro otrevliga att minnas! Ta inte illa upp, jag är van att kommendera och domdera, ser du, men du känner mig och blir inte ond.

KURT
Inte alls! Men jag har inte skaffat dig hustru, tvärtom.

KAPTEN
[utan att låta störa sig i sin svada] Tycker du inte livet är konstigt i alla fall?

KURT
Nog är det det!

KAPTEN
Och att bli gammal; roligt är det inte, men det är interessant! Ja, jag har ingen ålder, men börjar kännas efter! Alla ens bekanta dö undan, och man blir så ensam!

KURT
Lycklig den, som har en hustru att åldras tillsammans med!

KAPTEN
Lycklig? Ja, det är en lycka; ty barnen gå ju också ifrån en. Du skulle icke ha gått ifrån dina!

KURT
Nej, men jag gjorde inte det. De togos ifrån mig ...

KAPTEN
Nu ska du inte bli ond, när jag säger dig det ...

KURT
Men det var ju inte så ...

KAPTEN
Hur det var, i alla fall, det är glömt; men ensam är du!

KURT
Man vänjer sig vid allt, kära du!

KAPTEN
Kan man ... kan man vänja sig vid ... att vara alldeles ensam också?

KURT
Du ser ju mig!

KAPTEN
Vad har du gjort under dessa femton år?

KURT
Vilken fråga! Dessa femton år!

KAPTEN
Du lär ha kommit över pängar och är rik!

KURT
Rik är jag inte ...

KAPTEN
Jag tänker inte låna ...

KURT
Om så vore, står jag redo ...

KAPTEN
Tack så mycket, men jag har min upp- och avskrivningsräkning. Ser du - [Tittar åt högra dörren.] - här i huset får intet fattas; och den dagen jag icke hade pängar ... gick hon sin väg!

KURT
Å, nej!

KAPTEN
Nej? Jag vet det, jag! - Kan du tänka dig, att hon alltid passar på, när jag är utan pängar, bara för att få nöjet överbevisa mig, att jag icke försörjer min familj.

KURT
Men du har ju stora inkomster, minns jag du sade.

KAPTEN
Visst har jag stora inkomster ... men det räcker inte.

KURT
Då äro de inte stora, enligt vanliga begrepp ...

KAPTEN
Livet är konstigt, och vi också!

[Det knackar i telegrafen.]

KURT
Vad är det?

KAPTEN
Det är bara en tids-bestämning.

KURT
Har ni inte telefon?

KAPTEN
Jo, i köket; men vi bagagnar telegrafen emedan fröknarna talar om allt vad vi säger.

KURT
Det måtte vara ett fasligt samhällsliv här ute vid havet.

KAPTEN
Ja, det är helt enkelt rysligt! Hela livet är rysligt! Och du, som tror på fortsättningen, menar du, att det blir frid efteråt?

KURT
Det blir väl kamp och stormar där med!

KAPTEN
Där med - om det finns något där! Hellre då förintelsen!

KURT
Vet du, om förintelsen skulle försiggå utan smärta?

KAPTEN
Jag kommer att dö knall och fall utan smärta!

KURT
Jaså, det vet du?

KAPTEN
Ja, det vet jag!

KURT
Du tycks inte vara nöjd med din tillvaro?

KAPTEN
[suckar] Nöjd? Den dag jag fick dö, skulle jag vara nöjd!

KURT
Det vet du inte! ... Men säg: vad har ni för er här i huset? Vad händer här? Det luktar som giftiga tapeter, och man blir sjuk, bara man kommer in! Jag skulle hälst gå min väg, om jag icke lovat Alice att stanna. Det ligger lik under golven; och här hatas, så att det är svårt att andas.

KAPTEN
[sjunker ihop och stirrar framför sig].

KURT
Vad är det med dig? Edgar!

KAPTEN
[orörlig].

KURT
[slår Kapten på axeln] Edgar!

KAPTEN
[vaknar till besinning] Sa du något? [Ser sig omkring.] Jag tyckte det var Alice! ... Jaså, det är du? - Hör du ... [Faller i slöhet igen.]

KURT
Detta är rysligt! [Går till höger dörr, som han öppnar.] Alice!

*

ALICE
[ut, med ett köksförkläde för sig] Vad är det?

KURT
Jag vet inte! Se på honom!

ALICE
[lugnt] Han är så där frånvarande ibland! ... Jag ska spela, så vaknar han!

KURT
Nej, inte så! Inte ... Låt mig hållas! ... Hör han? Ser han?

ALICE
Nu varken hör han eller ser!

KURT
Och det säger du så lugnt! ... Alice, vad har ni för er här i huset!

ALICE
Fråga honom, där!

KURT
Honom där? ... Det är ju din man!

ALICE
För mig en främmande man, lika främmande som för tjugufem år sedan! Jag vet ingenting om denna mannen ... annat än ...

KURT
Håll! Han kan höra dig!

ALICE
Nu hör han ingenting!

[En trumpetsignal utanför.]

KAPTEN
[rusar upp, tar sabeln och uniformsmössan] Förlåt! Jag skall visitera posterna bara!

[Ut genom fondportarna.]

*

KURT
Är han sjuk?

ALICE
Jag vet inte!

KURT
Är han från förståndet?

ALICE
Jag vet inte!

KURT
Dricker han?

ALICE
Han skryter mer av det, än han dricker!

KURT
Sitt ner och tala; men lugnt och sannfärdigt!

ALICE
[sätter sig] Vad skall jag säga? - Att jag suttit i detta torn en mansålder, instängd, bevakad av en man, som jag alltid hatat, och numera hatar så gränslöst, att den dag han doge, skulle jag skratta högt i luften.

KURT
Varför ha'n I icke skiljts!

ALICE
Fråga! Vi skildes som förlovade två gånger, sen dess ha vi sökt skiljas varje dag, som gått ... men vi äro hopsmidda och kunna icke komma loss! En gång voro vi skilda - inomhus - under fem års tid! Nu kan bara döden skilja oss; det vet vi, och därför vänta vi honom som befriaren!

KURT
Varför ären I så ensamma?

ALICE
Därför att han isolerar mig! Först utrotade han alla mina syskon ur huset - han kallar det själv att "utrota" - sedan mina väninnor och andra ...

KURT
Men hans släktingar? Dem har du utrotad?

ALICE
Ja; ty de höllo på att beröva mig livet, sedan de tagit heder och ära. - Slutligen måste jag underhålla förbindelse med världen och människorna genom den där telegrafen - ty telefonen bevakades av fröknarne ... jag har lärt mig själv telegrafera, och det vet han inte av. Du får inte tala om det, för då dödar han mig.

KURT
Förskräckligt! Förskräckligt! ... Men varför ger han mig skuld till ert giftermål? Låt mig nu berätta hur det var! ... Edgar var min ungdomsvän! När han fick se dig, blev han genast förälskad! Han kom till mig och bad mig mäkla. Jag svarade genast: nej! och, min goda Alice, jag kände ditt tyranniska och grymma sinnelag. Därför varnade jag honom ... och när han blev efterhängsen, skickade jag honom att söka din bror som böneman.

ALICE
Jag tror vad du säger; men han har narrats för sig själv i alla dessa år, så att nu kan du aldrig få honom på andra tankar.

KURT
Så låt honom skylla på mig då, om det kan lindra hans kval.

ALICE
Det är då för mycket ...

KURT
Jag är så van ... men det som grämer mig, hans orättvisa beskyllning, att jag övergivit mina barn ...

ALICE
Sådan är han; han säger vad han tycker, och då tror han på det. Men dig synes han hålla av, mest därför, att du inte säger emot ... Försök nu, att inte tröttna på oss ... Jag tror, att du kom i en för oss lycklig stund; jag tar det som en skickelse rent av ... Kurt! Du får icke tröttna på oss, ty vi äro bestämt de olyckligaste människor, som finnas på hela jorden!

[Gråter.]

KURT
Ett Äktenskap har jag sett på nära håll ... och det var fasansfullt! Men detta är nästan värre!

ALICE
Tycker du det?

KURT
Ja!

ALICE
Vems fel är det?

KURT
Alice! I samma stund du upphör att fråga, vems felet är, skall du känna en lättnad. Försök att ta det som ett faktum, en prövning, som måste bäras ...

ALICE
Det kan jag inte! Det är för mycket! [Reser sig.] Det är ohjälpligt!

KURT
Stackars människor! ... Vet du varför ni hatar varandra?

ALICE
Nej! Det är det mest oresonliga hat, utan grund, utan ändamål, men också utan slut. Och tänk dig, varför han mest fruktar döden? Han är rädd jag skall gifta om mig.

KURT
Då älskar han dig!

ALICE
Sannolikt! Men det hindrar icke, att han hatar mig!

KURT
[liksom för sig själv] Det kallas kärlekshatet och är från avgrunden! ... Tycker han om att du spelar för honom?

ALICE
Ja, men bara fula melodier ... till exempel den här hemska "Bojarernas intåg". När han får höra den, blir han besatt och vill dansa.

KURT
Dansar han?

ALICE
Ja, han är så lustig emellanåt!

KURT
En sak ... förlåt jag frågar. Var är barnen?

ALICE
Du vet kanske inte att två äro döda?

KURT
Har du gått igenom det också?

ALICE
Vad har jag icke gått igenom?

KURT
Men de två andra?

ALICE
I stan! De kunde inte vara hemma! Ty han reste dem emot mig ...

KURT
Och du mot honom.

ALICE
Ja, naturligtvis. Och så blev partibildning, röstvärvning, mutor ... och för att icke förstöra barnen, så skildes vi från dem! Det som skulle vara föreningsbandet blev söndringen, det som är hemmets välsignelse blev till förbannelse ... ja, jag tror ibland att vi tillhöra en förbannad släkt!

KURT
Efter syndfallet, ja, det är ju så!

ALICE
[med en giftig blick och en vass stämma] Vilket syndafall?

KURT
De första människornas!

ALICE
Jaså, jag trodde du mente något annat!

[Förlägen tystnad.]

ALICE
[med knäppta händer] Kurt, Min frände, min ungdomsvän! Jag har icke alltid varit så mot dig som jag bort! Men nu är jag straffad, och du har fått hämnd på mig!

KURT
Icke hämnd! Här hämnas icke! Tyst!

ALICE
Minns du en söndag, när du var förlovad? JAg hade bjudit eder till middag!

KURT
Tyst!

ALICE
Jag måste tala, hav förbarmande! ... När ni kommo till middagen, så voro vi borta och ni måste vända om!

KURT
Ni voro själva bortbjudna, vad är det nu att tala om!

ALICE
Kurt! När jag i dag, nyss, bjöd dig till kvälln, trodde jag, att det fanns något i skafferiet! [Döljer ansiktet i händerna.] Och det finns intet, icke ens en bit bröd! ...

[Gråter.]

KURT
Stackars, stackars Alice.

ALICE
Men när han kommer och vill ha att äta, och det inte finns något ... så blir han ond. Du har aldrig sett honom ond! ... O Gud, denna förnedring!

KURT
Vill du låta mig gå ut och ordna detta?

ALICE
Det finns ingenting att få här på ön!

KURT
Icke för min skull, men för hans och din ... låt mig tänka ut något, något ... vi måste slå bort saken med löje, när han kommer ... Jag skall föreslå, att vi dricka, så hittar jag på något under tiden ... Få honom i humör, spela för honom vad strunt som hälst ... Sätt dig vid pianot och var i ordning!

ALICE
Se på mina händer, om de äro att spela med! Jag får skura mässingen och torka glas, elda och städa ...

KURT
Men ni har ju två tjänare!

ALICE
Det måste heta så, därför att han är officer ... men tjärnarne gå jämt och samt, så ibland äro vi utan alldeles ... mestadels ... Hur skall jag komma ut ur detta ... detta med supén? O, om elden tog i huset ...

KURT
Tyst Alice, tyst!

ALICE
Om havet ville stiga och ta bort oss!

KURT
Nej, nej, nej, jag kan icke höra på dig!

ALICE
Vad skall han säga, vad skall han säga ... Gå inte, Kurt, gå inte ifrån mig!

KURT
Nej, min stackars vän ... jag skall inte gå!

ALICE
Ja, men när du har gått ...

KURT
Har han slagit dig?

ALICE
Mig? Ånej, då vet han jag skulle gått! Någon stolthet får man hålla på!

[Utanför höres: "Halt! Verda? - Go vän!"]

KURT
[reser sig] Är det han?

ALICE
[skrämd] Ja, det är han!

[Paus.]

KURT
Vad i all världen skall vi göra?

ALICE
Jag vet inte, jag vet inte!

*

KAPTEN
[in från fonden, munter] Så där; nu är man ledig! ... Nå, nu har hon hunnit beklaga sig! Är hon inte olycklig ... va? ...

KURT
Hur är det med vädret därute?

KAPTEN
Det är halv storm! ... [Skämtsamt, gläntar på ena porten.] Riddar Blåskägg med jungfrun i tornet; och därute går vakten med dragen sabel och bevakar skön jungfrun ... och så kommer bröderna, men vakten går där, se på'n! Takt och tu! Det är en bra vakt! Se på'n! melitamtamta, melitalia-lej! Ska vi dansa svärdsdansen? Den ska Kurt se på!

KURT
Nej, ta Bojarernas intåg i stället!

KAPTEN
Känner du den, du? ... Alice, i köksförklät, kom och spela! kom, sa jag!

ALICE
[går motvilligt till pianot].

KAPTEN
[nyper henne i armen] Nu har du förtalat mig!

ALICE
Jag?

KURT
[vänder sig bort].

ALICE
[spelar "Bojarernas intåg"].

KAPTEN
[figurerar något slags ungersk dans bakom skrivbordet och slår med sporrarna. Då segnar han till golvet, utan att märkas av Kurt och Alice, vilken senare spelar stycket till slut].

ALICE
[utan att vända sig] Ska vi ta om?

[Tystnad.]

ALICE
[vänder sig om och får se Kapten liggande sanslös, dold för åskådarne av skrivbordet] Herre Jesus!

[Hon blir stående med armarne över bröstet, uppgivande en suck, såsom av tacksamhet och lättnad.]

KURT
[vänder sig om; skyndar fram till Kapten] Vad är det? Vad är det?

ALICE
[i högsta spänning] Är han död?

KURT
Jag vet inte! Hjälp mig!

ALICE
[blir stående] Jag kan icke röra vid honom ... är han död?

KURT
Nej! Han lever!

ALICE
[suckar].

KURT
[med Kaptenen, som rest sig och sättes i en stol].

KAPTEN
Vad var det? [Tystnad.] Vad var det?

KURT
Du föll ju.

KAPTEN
Var det något?

KURT
Du föll till golvet. Hur är det nu?

KAPTEN
Med mig! Ingenting alls! Jag vet inte av något! Vad står ni och gapar på?

KURT
Du är sjuk!

KAPTEN
Vad är det för prat? Spela du, Alice ... Ah! nu är det här igen!

[Tar sig för huvudet.]

ALICE
Ser du, att du är sjuk!

KAPTEN
Skrik inte! Det är bara en svimning!

KURT
Vi måste ha läkare! - Jag går ut till telefon! ...

KAPTEN
Jag vill inte ha någon läkare!

KURT
Du måste! Vi måste kalla honom för vår skull, ty vi få ansvar eljest!

KAPTEN
Jag kör ut honom, om han kommer! ... Jag skjuter ner honom! ... Ah! nu är det här igen!

[Tar sig för huvudet.]

KURT
[går till höger dörr] Nu går jag till telefon! [Ut.]

*

ALICE
[tar av sig förklädet].

KAPTEN
Vill du ge mig ett glas vatten?

ALICE
Jag är väl tvungen!

[Ger honom ett glas vatten.]

KAPTEN
Huru älskvärd!

ALICE
Är du sjuk?

KAPTEN
Förlåt mig, att jag icke är frisk.

ALICE
Vill du sköta dig då?

KAPTEN
Du lär väl icke vilja det!

ALICE
Det kan du vara säker på!

KAPTEN
Stunden är kommen, som du väntat så länge.

ALICE
Ja, och som du trodde aldrig skulle komma!

KAPTEN
Var inte ond på mig!

*

KURT
[in från höger] Det är bedrövligt ...

ALICE
Vad svarade han?

KURT
Han ringde av, utan vidare!

ALICE
[till Kapten] Där ha vi följderna av ditt gränslösa övermod!

KAPTEN
Jag tror jag blir sämre! ... Sök få en läkare från stan!

ALICE
[går till telegrafen] Det blir per telegraf då!

KAPTEN
[reser sig till hälften, häpen] Kan - du - telegrafera?

ALICE
[telegraferar] Ja, det kan jag!

KAPTEN
Jaså? ... Gå på då! ... Så falsk hon är! [Till Kurt] Kom och sitt bredvid mig!

KURT
[sätter sig bredvid Kapten].

KAPTEN
Håll mig i handen! Jag sitter och faller. Kan du tänka dig! Utföre, något; det är underligt!

KURT
Har du haft sådana anfall förut?

KAPTEN
Aldrig! ...

KURT
Medan ni väntar på svaret från stan, går jag till doktorn och talar vid honom. Har han skött dig förr?

KAPTEN
Det har han!

KURT
Då känner han din konstitution! ...

[Går åt vänster.]

ALICE
Här blir svar om en stund! Det var snällt av dig, Kurt! Men kom fort igen!

KURT
Så fort jag kan! [Ut.]

*

KAPTEN
Han är snäll, Kurt! Och så förändrad!

ALICE
Ja, och till sin fördel! Jag beklagar honom emellertid, att han skulle råka in i vårt elände, just nu.

KAPTEN
Och lyckönska oss! ... Jag undrar, hur han har det egentligen! Märkte du, att han icke ville tala om sina förhållanden?

ALICE
Jag märkte det, men jag tror ingen frågade honom heller!

KAPTEN
Tänk, hans liv! ... Och vårt! Jag undrar, om alla människors liv är likadant?

ALICE
Kanske, fastän de inte tala om'et, som vi!

KAPTEN
Ibland har jag trott, att elände drar elände till sig, och att de lyckliga sky olyckan! Därför få vi aldrig se annat än elände!

ALICE
Har du känt några lyckliga?

KAPTEN
Låt mig tänka! ... Nej! ... Jo ... Ekmarks!

ALICE
Vad du säger! Hon som opererades i fjor ...

KAPTEN
Det är sant! Ja, då vet jag inte ... jo, von Kraffts.

ALICE
Ja, hela familjen levde idyll, i välstånd, aktning, med snälla barn, goda giften, ända fram till femtio år. Så kom kusinen och begick brott, med fängelse och sviter; och då var det slut med friden. Familjenamnet var vanärat i alla tidningar ... Krafftska mordet gjorde det omöjligt för den så firade familjen att visa sig ute; barnen måste tas från skolorna ... Å, Gud!

KAPTEN
Jag undrar, vad jag har för sjukdom!

ALICE
Vad tror du?

KAPTEN
Hjärtat, eller huvet! Det är, som om själen ville flyga ut och upplösa sig i ett rökmoln.

ALICE
Har du aptit?

KAPTEN
Ja! Hur är det med supén?

ALICE
[går över golvet orolig] Jag ska fråga Jenny!

KAPTEN
Hon har ju gått!

ALICE
Ja, ja, ja!

KAPTEN
Ring på Kristin, så kan jag få friskt vatten!

ALICE
[ringer] Tänk ... [Ringer igen.] Hon hör inte!

KAPTEN
Gå ut och se efter ... tänk, om hon har gått också!

ALICE
[går och öppnar vänster dörr] Vad är det? Hennes koffert står packad i korridoren!

KAPTEN
Då har hon gått!

ALICE
Detta är helvetet!

[Faller i gråt, kastar sig på knä och lägger huvudet på en stol, snyftande.]

KAPTEN
Och allt på en gång! ... Och så skulle Kurt komma och få se in i vårt mackel! Finns det en förödmjukelse kvar, så må han komma nu, just nu!

ALICE
Ah, vet du vad jag anar? Kurt gick och kommer inte igen!

KAPTEN
Det tror jag honom om!

ALICE
Ja, vi äro förbannade ...

KAPTEN
Vad är det för slag?

ALICE
Ser du icke, hur alla sky oss?

KAPTEN
Det föraktar jag! [Telegrafen knackar.] Där är svaret! Tyst, jag hör det! ... Ingen har tid! Undanflykter! ... Det packet!

ALICE
Där har du för att du föraktat dina läkare ... och underlåtit honorera dem!

KAPTEN
Det är inte så ...

ALICE
Även när du kunde, ville du inte honorera, därför att du ringaktade deras arbete, som du har ringaktat mitt och alla andras arbete! ... De vill inte komma! Och telefonen är stängd, därför att du icke heller ansåg den värd något! Ingenting är värt något mer än dina gevär och kanoner!

KAPTEN
Stå inte och språka ...

ALICE
Allt går igen!

KAPTEN
Vad är det för skrock ... sånt där säger gamla käringar!

ALICE
Du får väl se! ... Vet du, att vi äro skyldiga Kristin sex månars lön.

KAPTEN
Ja, det har hon stulit för!

ALICE
Men jag har dessutom måst låna av henne kontant.

KAPTEN
Det tror jag dig om!

ALICE
Så otacksam du är! Du vet, att jag lånade till barnens inresa!

KAPTEN
Kurt kom vackert igen! Skurk, den med. Och feg! Vågade inte säga, att han fått nog, och att det var roligare på doktorns bal. Väntade väl en dålig supé hos oss! ... Uslingen är sig lik!

*

KURT
[in hastigt från vänster] Jo, min kära Edgar! Så här är det! ... Doktorn känner ditt hjärta utantill ...

KAPTEN
Hjärta?

KURT
Ja, du har länge haft kalkhjärta ...

KAPTEN
Stenhjärta?

KURT
Och ...

KAPTEN
Är det farligt?

KURT
Ja, det vill säga ...

KAPTEN
Det är farligt!

KURT
Ja!

KAPTEN
Döden?

KURT
Du måste iakttaga stor försiktighet! Först: cigarren bort!

KAPTEN
[kastar cigarren].

KURT
Och så: whiskyn bort! ... Därpå, till sängs!

KAPTEN
[rädd] Nej, det vill jag inte! Inte i sängen! Då är det slut! Då kommer man aldrig upp mer! Jag ligger på soffan i natt. Va sa han mer?

KURT
Han var mycket vänlig och ville komma genast, om du kallar honom!

KAPTEN
Var han vänlig den hycklaren? Jag vill icke se honom! ... Får jag äta då?

KURT
Inte i kväll! Och de följande dagarne endast mjölk!

KAPTEN
Mjölk! Det kan jag inte ta i mun!

KURT
Får väl lära dig!

KAPTEN
Nej, jag är för gammal att lära! [Tar sig åt huvet.] Ah! nu är det här igen!

[Han blir sittande och stirrar.]

ALICE
[till Kurt] Vad sa doktorn?

KURT
Att han kan dö!

ALICE
Gud vare lovad!

KURT
Akta dig, Alice! Akta dig! ... Och nu, gå in efter en kudde och en filt, skall jag lägga honom här på soffan! Sedan sitter jag på stolen, hela natten!

ALICE
Och jag?

KURT
Du går och lägger dig. Din närvaro tycks förvärra hans tillstånd!

ALICE
Befall! Jag lyder, ty du menar väl med oss båda!

KURT
Med båda, märk det, och jag går icke med i partistrider!

[Tar vattenkaraffinen och går ut till höger.]

*

[Man hör hur det blåser utanför; därpå blåser fondporten upp och en gumma med fattigt, obehagligt utseende tittar in.]

KAPTEN
[vaknar, reser sig, ser sig omkring] Jaså, de ha lämnat mig de skurkarne! [Får se gumman, och blir skrämd ...] Vem är det! Vad vill ni?

GUMMAN
Jag ville bara stänga porten, snälla herrn.

KAPTEN
Varför det? Varför det?

GUMMAN
Därför att den blåste upp, just som jag gick förbi.

KAPTEN
Du tänkte stjäla, du!

GUMMAN
Finns inte så mycket att ta! Mente Kristin!

KAPTEN
Kristin!

GUMMAN
God natt herrn, sov så gott! [Stänger porten och går.]

*

ALICE
[in från vänster med kuddar och filt].

KAPTEN
Vem var där i dörrn? Var det någon?

ALICE
Ja, det var gamla Maja från fattighuset, som gick förbi.

KAPTEN
Är du säker?

ALICE
Är du rädd?

KAPTEN
Jag, rädd? Ånej!

ALICE
Efter du inte vill gå i säng, så lägg dig här.

KAPTEN
[går och lägger sig på soffan] Här vill jag ligga!

[Vill fatta Alices hand, men hon drar den undan.]

KURT
[in, med vattenkaraffin].

KAPTEN
Kurt, gå inte ifrån mig!

KURT
Jag skall stanna hos dig hela natten! Alice går och lägger sig!

KAPTEN
God natt då, Alice!

ALICE
[till Kurt] God natt, Kurt!

KURT
God natt!

*

KURT
[tar en stol och sätter sig invid Kaptens bädd] Vill du inte ta av dig stövlarna?

KAPTEN
Nej! En krigare vill alltid vara rustad!

KURT
Väntar du batalj, då?

KAPTEN
Kanske! ... [Reser sig i bädden.] Kurt! Du är den enda människa, som jag blottat mig för! Hör en sak! ... Om jag dör i natt ... tänk på mina barn!

KURT
Det skall jag göra!

KAPTEN
Tack, jag litar på dig.

KURT
Kan du förklara varför du litar på mig?

KAPTEN
Vi ha icke varit vänner, ty vänskap tror jag inte på, och våra två släkter voro födda fiender och ha alltid fört krig ...

KURT
Och ändå litar du på mig?

KAPTEN
Ja! Och jag vet inte varför! [Tystnad.] Tror du jag skall dö?

KURT
Du som alla! Det görs intet undantag för dig!

KAPTEN
Är du bitter?

KURT
Ja! ... Är du rädd för döden? Skottkärran och trädgårdslandet!

KAPTEN
Tänk om det inte vore slut!

KURT
Många tänka så!

KAPTEN
Och sedan?

KURT
Idel överraskningar, förmodar jag!

KAPTEN
Men man vet ju intet bestämt.

KURT
Nej, det är just det. Därför får man vara beredd på allt.

KAPTEN
Du är väl inte så barnslig och tror på helvetet?

KURT
Tror du inte på't, du, som är mitt uti det?

KAPTEN
Det är bildlikt, bara!

KURT
Så verkligt som du skildrat ditt, utesluter varje tanke på bilder, poetiska eller icke!

[Tystnad.]

KAPTEN
Om du visste, vilka kval jag lider.

KURT
Kroppsliga?

KAPTEN
Nej, det är inte kroppsligt!

KURT
Då är det väl andligt, något tredje givs ju inte!

[Paus.]

KAPTEN
[reser sig i bädden] Jag vill inte dö!

KURT
Nyss ville du förintelsen!

KAPTEN
Ja, om den är smärtfri!

KURT
Men det är den ju inte!

KAPTEN
Är detta förintelsen, då?

KURT
Början till den!

KAPTEN
God natt!

KURT
God natt!

[Samma dekoration, men lampan håller på att slockna; genom fönstren och fondportarnes rutor synes en mulen morgon; havet går. Posten på batteriet som förut. Kapten ligger på chäslongen och sover; Kurt sitter på en stol bredvid, blek och utvakad.]

ALICE
[in från vänster] Sover han?

KURT
Ja, sedan solen skulle ha gått upp.

ALICE
Hur var natten?

KURT
Han har sovit stundtals, men han har talat så mycket.

ALICE
Om vad?

KURT
Han har resonnerat religion som en skolpojke, men med pretention på att han löst världsgåtorna! Slutligen mot morgonen uppfann han själens odödlighet.

ALICE
Sig till ära!

KURT
Alldeles! ... Det är verkligen den högmodigaste människa jag råkat. "Jag finns, alltså är Gud till."

ALICE
Du har insett det! ... Se på de stövlarna! Med dem skulle han trampat jorden platt, om han fått lov! Med dem har han trampat i andras åkrar och täppor, med dem har han trampat andra på tårna och mig på hjässan! ... Slagbjörn, nu har du fått skottet!

KURT
Han skulle vara komisk om han icke vore tragisk, och det finns drag av storhet i all hans småaktighet! Kan du inte säga ett enda gott ord om honom?

ALICE
[sätter sig] Jo! Bara han inte hör det: ty om man säger ett uppmuntrande ord, blir han högfärdsgalen.

KURT
Han hör ingenting, han har fått morfin!

ALICE
Uppfödd i ett fattigt hem med många syskon, fick Edgar tidigt med lektioner understödja familjen, emedan fadren var en slarv eller ändå sämre. Det är nog hårt för en yngling att få försaka all ungdomens glädje och slava för en skara otacksamma barn, som han icke fött till världen. Jag var en liten flicka, då jag såg honom som yngling, utan överrock i vintern, vid tjugufem graders köld ... hans små systrar hade doffelkappor ... det var vackert, och jag beundrade honom, men fasade för hans fulhet. Är han icke ovanligt ful?

KURT
Jo, och hans fulhet kan ha något vederstyggligt! Var gång jag var ovän med honom, märkte jag det mest; och när han då var frånvarande, växte hans bild ut, antog hiskliga former och mått, och han bokstavligen spökade för mig!

ALICE
Tänk på mig då! ... Emellertid, hans yngre officerstid var nog ett martyrium. Men han fick hjälp då och då av rika personer. Detta vill han aldrig vidkännas, och allt vad han kunnat få har han tagit emot som en skyldig tribut utan att tacka!

KURT
Vi skulle tala väl om honom!

ALICE
Efter han är död! Javäl! ... Så minns jag inte mer!

KURT
Har du funnit honom elak?

ALICE
Ja - och han kan ändå vara både god och lättrörd! - Som fiend äre han alldeles ryslig!

KURT
Varför blev han inte major?

ALICE
Det bör du förstå! Inte ville de ha en sådan över sig, som redan under dem var en tyrann! Men du får aldrig låtsas on majorsskapet! Själv säger han att han inte ville bli major ... Talte han om barnen något?

KURT
Ja, han längtade efter Judit!

ALICE
Jag kunde tro det! Å! Vet du, vem Judit är? Det är hans avbild, och som han dresserat att hetsa mot mig! Tänk dig, att min egen dotter ... har lyft hand mot mig!

KURT
Nej, det är för mycket!

ALICE
Tyst! Han rör på sig! ... Tänk om han hörde! ... Han är bakslug också!

KURT
Han vaknar verkligen!

ALICE
Ser han inte ut som trollet? Jag är rädd för honom!

[Tystnad.]

KAPTEN
[rör på sig, vaknar, reser sig och ser sig omkring] Det är morgon! Äntligen! ...

KURT
Hur är det med dig nu?

KAPTEN
Det är dåligt!

KURT
Vill du ha läkare?

KAPTEN
Nej! ... Jag vill se Judit! Mitt barn!

KURT
Vore det inte skäl, att du ordnade om ditt hus, innan, eller, i fall något skulle hända?

KAPTEN
Vad menar du? Vad skulle hända?

KURT
Det som kan hända alla!

KAPTEN
Äh, prat! Jag dör inte så lätt, må ni tro! Gläd dig inte i förväg, Alice!

KURT
Tänk på dina barn! Gör ditt testamente, så att din hustru åtminstone får sitta kvar med möblerna!

KAPTEN
Skall hon ärva mig levande?

KURT
Nej! Men om det händer något, bör hon icke kastas ut på landsvägen! Den som i tjugufem år städat, dammat och putsat dessa möbler, bör ha någon rätt att sitta kvar med dem! Får jag kalla hit auditören?

KAPTEN
Nej!

KURT
Du är en grym man, grymmare än jag trott!

KAPTEN
[faller ned på bädden utan sans] Nu är det här igen!

ALICE
[går åt höger] Det är folk i köket, jag måste gå ut!

KURT
Gå du! Här är icke mycket att uträtta!

ALICE
[ut].

*

KAPTEN
[vaknar] Nå, Kurt, hur tänker du ställa med din karantän här?

KURT
Det blir nog bra!

KAPTEN
Nej, jag är kommendant här på ön, och du får med mig att göra, glöm inte det!

KURT
Har du sett någon karantän?

KAPTEN
Om jag? Ja innan du var född! Och jag ska ge dig ett råd; lägg inte desinfektionsugnarne för nära stranden.

KURT
Jag trodde mig just böra söka närheten av vattnet ...

KAPTEN
Där hörs, hur mycket du förstår din sak! Vattnet är ju bacillernas element, livselement.

KURT
Men havets salta vatten är nödvändigt för orenlighetens bortsköljande!

KAPTEN
Idiot! ... Nå, när du nu får boställe, så skall du ta dina barn till dig.

KURT
Tror du de låta ta sig?

KAPTEN
Naturligtvis, om du är något till karl! Det skulle göra ett gott intryck på omgivningen här att få se dig plikttrogen även i den punkten ...

KURT
Jag har alltid fyllt mina plikter i den punkten!

KAPTEN
[höjer rösten] ... i den punkten, som är din svagaste!

KURT
Har jag inte sagt dig ...

KAPTEN
[höjer rösten] ... För man lämnar inte barnen på det sättet ...

KURT
Gå på du!

KAPTEN
Jag känner som din släkting, din äldre släkting, en viss rättighet att säga dig sanningen, även om den är bitter ... Och du får inte misstycka ...

KURT
Är du hungrig?

KAPTEN
Ja, det är jag! ...

KURT
Vill du ha något lätt?

KAPTEN
Nej, något starkt.

KURT
Då är det slut med dig!

KAPTEN
Är det inte nog man är sjuk, ska man svälta också.

KURT
Det är så ställt!

KAPTEN
Och inte dricka, och inte röka! Då är inte livet värt mycket!

KURT
Döden begär offer, annars kommer han genast!

*

ALICE
[in med några blombuketter, några telegram och brev] Här är till dig!

[Kastar blommorna på skrivbordet.]

KAPTEN
[smickrad] Till mig! ... Får jag lov att se! ...

ALICE
Ja, det är bara från underofficerarne, musiken och konstaplarne!

KAPTEN
Du är avundsjuk!

ALICE
Ånej! Vore det lagerkransar ... det vore annat, men sådana kan du aldrig få!

KAPTEN
Hm! ... Här är telegram från översten ... läs du Kurt! Översten är i alla fall en gentleman ... fastän han är litet idiot! ... Här, ifrån ... vad står det? Det är från Judit! ... Var snäll telegrafera, att hon kommer med nästa båt! ... Här ... ja! - Man är inte utan vänner i alla fall, och det är vackert att de tänka på en sjukling, som är en förtjänt man, över sitt stånd, och utan fruktan och tadel!

ALICE
Jag förstår inte! Är det lyckönskningar till att du är sjuk?

KAPTEN
Hyena!

ALICE
[till Kurt] Jo, vi hade en läkare här som var så hatad, att när han lämnade ön så hölls en bankett - efter honom, inte för honom.

KAPTEN
Sätt blommorna i vaser ... Jag är visserligen inte lättrogen, och människorna äro ett pack, men denna enkla hyllning är vid Gud uppriktig ... den kan inte vara annat än uppriktig!

ALICE
Fåne!

KURT
[läser i ett telegram] Judit säger, att hon icke kan komma, emedan ångbåten är hindrad av storm!

KAPTEN
Är det allt?

KURT
Neej! - Det är ett tillägg!

KAPTEN
Ut med det!

KURT
Jo, hon ber pappa inte dricka så mycket!

KAPTEN
Å hut! ... Det är barnen! Det är min enda älskade dotter ... min Judit! Min avgud!

ALICE
Och avbild!

KAPTEN
Detta är livet! Och dess bästa fröjder. Fy fan!

ALICE
Där har du skörden på din sådd! Du reste henne mot sin mor, nu går hon mot fadren! Säg, att det inte finns en Gud!

KAPTEN
[till Kurt] Vad säger översten?

KURT
Han beviljar tjänstledigheten, utan vidare!

KAPTEN
Tjänstledigheten? Jag har inte begärt någon.

ALICE
Nej, men jag har begärt!

KAPTEN
Den mottar jag inte!

ALICE
Förordnande är redan utfärdat!

KAPTEN
Det rör mig inte!

ALICE
Ser du, Kurt, för denna man äro inga lagar till, inga författningar gällande, ingen mänsklig ordning föreskriven ... Han står över allt och alla, universum är skapat till hans enskilda bruk, solen och månen vandra för att bära hans lov till stjärnorna; sådan är min man! Den obetydliga kaptenen, som inte kunde bli major en gång, åt vars upp-pösthet alla skratta under det han inbillar sig vara fruktad; detta kräk som är mörkrädd och tror på barometrar och allt detta i förening med och som aktslut: en skottkärra gödsel, som dock icke är prima!

KAPTEN
[fläktar sig med en blombukett, egenkärt, utan att höra på Alice] Har du bjudit Kurt på frukost?

ALICE
Nej!

KAPTEN
Laga då genast två, två utmärkta chateaubriand.

ALICE
Två?

KAPTEN
Jag ska ha en med!

ALICE
Men vi äro tre personer!

KAPTEN
Ska du också? Nå, ta tre då!

ALICE
Var ska jag ta dem? I går afton bjöd du Kurt på supé, och det fanns inte en brödkant i huset; Kurt har fått vaka hela natten på fastande mage, och har icke druckit kaffe, emedan det inte finns något, och emedan krediten är slut!

KAPTEN
Hon är ond på mig för att jag inte dog, i går!

ALICE
Nej, för att du inte dog för tjugufem år sen, för att du inte dog, innan jag föddes!

KAPTEN
[till Kurt] Hör på henne! ... Så där blir det, när du stiftar äktenskap, min kära Kurt! Att det inte stiftades i himmelen, det är säkert!

ALICE och KURT
[betrakta varandra menande].

KAPTEN
[reser sig upp och går mot dörren] Emellertid! Säg vad ni vill, nu går jag i tjänstgöring! [Tar på en gammaldags artillerikask med liggare, sabeln om livet och kappan på.]

ALICE och KURT
[söka hindra honom, men förgäves].

KAPTEN
Undan! [Ut.]

ALICE
Ja, gå! Alltid går du, vänder ryggen till, när striden blir dig övermäktig, och låter du din hustru betäcka återtåget, dryckeshjälte, storskrytare, storljugare. Tvi vare dig!

*

KURT
Detta är bottenlöst!

ALICE
Ja, du vet inte allt ännu!

KURT
Är det ändå mera?

ALICE
Men jag blygs ...

KURT
Vart går han nu? Och hur har han kraft?

ALICE
Ja, fråga må du! Jo, nu går han ner till underofficerarne och tackar för blommorna ... och så äter han och dricker hos dem! Och så förtalar han officerskåren ... Om du visste hur många gånger han blivit hotad med avsked! Endast medlidande med familjen har hållit honom kvar! Och det inbillar han sig är av fruktan för hans överlägsenhet! Och de stackars officersfruar, som ha lagt sig ut för oss, hatar han och förtalar!

KURT
Jag måste bekänna, att jag sökt mig hit för att få frid ute vid havet ... och om era förhållanden visste jag ingenting ...

ALICE
Stackars Kurt! ... Hur ska du få mat?

KURT
Ah, jag går till doktorn, men du? Tillåt att jag ordnar detta för er.

ALICE
Bara han inte får veta't, för då dödar han mig!

KURT
[ser ut genom fönstret] Ser du, han står mitt i blåsten ute på vallen!

ALICE
Det är synd om honom ... att han skall vara sådan!

KURT
Det är synd om er båda! ... Vad kan göras?

ALICE
Jag vet inte ... Det kom en bunt räkningar också, som han inte märkte! ...

KURT
Det kan vara en lycka att slippa se ibland!

ALICE
[vid fönstret] Han har öppnat kappan och låter det blåsa inpå bröstet! Nu vill han dö!

KURT
Det tror jag inte han vill, ty nyss, när han kände sitt liv rinna undan, klängde han sig fast vid mitt, började reda i mina angelägenheter, liksom om han ville krypa in i mig och leva mitt liv.

ALICE
Det är just hans vampyrnatur ... att gripa in i andras öden, suga intresse ur andras existens, ordna och reda för andra, då hans eget liv är honom absolut intresselöst. Och, kom ihåg, Kurt, släpp honom aldrig in i ditt familjeliv, låt honom aldrig få känna dina vänner, ty han tar dem från dig och gör dem till sina ... Han är en riktig trollkarl i det fallet! ... Skulle han råka dina barn, skulle du snart se dem som hans intimaste, han skulle råda dem och uppfostra dem efter sitt huvud, och framför allt mot dina önskningar.

KURT
Alice! Var det icke han, som tog mina barn ifrån mig, den gången jag skiljdes?

ALICE
Efter det nu är förbi; jo, det var han!

KURT
Jag har misstänkt det, men icke vetat det! Det var han!

ALICE
När du, i fullt förtroende för min man, sände honom som fredsmäklare till din hustru, så öppnade han kurtis med henne och lärde henne knepet, hur hon skulle få barnen!

KURT
Å Gud! ... Å Gud i himmelen!

ALICE
Där har du en ny sida av honom!

[Tystnad.]

KURT
Vet du, att i natt ... när han trodde han skulle dö ... så - tog han löfte av mig, att jag skulle tänka på hans barn!

ALICE
Men du vill väl icke hämnas på mina barn?

KURT
Genom att hålla löftet? Jo! Jag skall tänka på era barn!

ALICE
Det är verkligen den grövsta hämnd du kan taga, ty det finns intet han avskyr så som ädelmod!

KURT
Så må jag anse mig hämnad! Utan att hämnas!

ALICE
Jag älskar hämnden som rättvisa, och det lyster mig att se, hur ondskan får sitt straff!

KURT
Du står kvar där ännu!

ALICE
Där skall jag alltid stå, och den dag jag skulle förlåta eller älska en fiende, vore jag en hycklare!

KURT
Alice! Det kan vara en plikt att icke säga allt, att icke se allt! Det kallas överseende, och det behöva vi alla!

ALICE
Inte jag! Mitt liv är öppet och klart, och jag har alltid spelat med rena kort.

KURT
Det är mycket sagt!

ALICE
Nej, det är för litet! Ty vad jag har lidit oförskylt för denna mans skull, som jag aldrig älskat ...

KURT
Varför gifte du dig?

ALICE
Säg det! ... Därför att han tog mig! Förförde mig! Jag vet inte! Och så ville jag uppåt samhällets höjder ...

KURT
Och lämnade din konst!

ALICE
Som var föraktad! - Men, vet du, han bedrog mig! Han förespeglade mig ett gott liv ... ett vackert hem, och så var där bara skulder ... det enda guldet satt utanpå uniformen, och det var inte guld heller! Han bedrog mig!

KURT
Vänta litet! När en ung man blir förälskad, ser han ju förhoppningsfullt framåt ... att förhoppningarna icke alltid realiseras, det må man förlåta honom! Jag har samma bedrägeri på mitt samvete utan att anse mig vara bedragare! ... Vad ser du där ute på vatten?

ALICE
Jag ser efter om han fallit.

KURT
Har han fallit?

ALICE
Nej, tyvärr! Han bedrar mig alltid!

KURT
Då går jag till doktorn och häradshövdingen!

ALICE
[sätter sig vid fönstret] Gå, snälla Kurt. Jag sätter mig här och väntar. Och jag har lärt vänta!

*

ENTRE-AKT

[Samma dekoration vid dagsljus. Posten går på batteriet som förut.]

ALICE
[sitter i högra länstolen, hon är gråhårig].

KURT
[in från vänster, efter att ha knackat] God dag, Alice!

ALICE
God dag, min vän! Sitt ner!

KURT
[sätter sig i vänstra länstolen] Ångbåten kommer nu!

ALICE
Då vet jag, vad som förestår, om han är med!

KURT
Han är med, jag såg hans kask blänka ... Vad har han gjort i staden?

ALICE
Det kan jag räkna ut. När han klädde sig till parad, gick han till översten, och när han tog visithandskar, så for han på visiter.

KURT
Märkte du hans stilla väsen i går? Sedan han lagt bort att dricka och iakttager måttlighet, är det en annan människa: lugn, reserverad, hänsynsfull ...

ALICE
Jag känner det, och hade den mannen alltid varit nykter, skulle han ha varit fruktansvärd för mänskligheten. Det är kanske en lycka för mänskligheten att han gjort sig löjlig och oskadlig med sin whisky!

KURT
Anden i flaskan har tuktat honom! ... Men har du sett, att sen döden satt sitt märke på honom har han fått en värdighet, som höjer, och det är möjligt att med den nyväckta tanken på odödligheten han fått en annan syn på livet.

ALICE
Du bedrar dig! Han manar ont! Och tro icke, vad han säger, ty han ljuger överlagt och han kan intrigens konst som ingen ...

KURT
[betraktar Alice] Alice! Vad är detta? Du har blivit gråhårig på dessa två nätter!

ALICE
Nej, min vän, det har jag varit länge, det är bara att jag underlåtit mörkna håret sedan min man är liksom död! Tjugufem år på fästning ... vet du att detta varit fängelse i forna tider?

KURT
Fängelse! Väggarne se så ut!

ALICE
Och min hy! Till och med barnen fingo fängelsefärg härinne!

KURT
Jag har svårt att tänka mig små barn jollra inom dessa murar!

ALICE
Det jollrades sällan också! Och de två, som dogo, förgingos av brist på ljus!

KURT
Vad tror du nu förestår?

ALICE
Det avgörande slaget mot oss två! Jag såg en välkänd stråle ur hans öga, när du läste upp telegrammet från Judit. Den skulle naturligtvis ha träffat henne, men du vet, hon är skottfri, och hatet slog ner på dig!

KURT
Vad ämnar han med mig, tror du?

ALICE
Svårt att säga, men han äger en otrolig förmåga eller tur att snoka upp i andras hemligheter ... och du märkte ju, hur han hela gårdagen liksom levde i din karantän, hur han sög livsintresse ur din existens, åt dina barn levande ... Människoätaren, ser du, jag känner honom. Hans eget liv flyr, eller har flytt ...

KURT
Det intrycket har jag också fått, att han redan är på andra sidan. Hans ansikte liksom fosforescerar, som om han befunne sig i upplösning ... och ögonen flamma som lyktgubbar över gravar eller träsk ... Nu kommer han! Säg, har du tänkt dig möjligheten, att han skulle vara svartsjuk!

ALICE
Nej, därtill är han för högfärdig! ... "Visa mig den man, som jag skulle behöva vara svartsjuk på!" Det är hans ord!

KURT
Desto bättre, även hans fel medföra vissa meriter! ... Skall jag stiga upp och gå emot honom i alla fall?

ALICE
Var oartig, eljes tror han du är falsk! Och när han börjar ljuga, så låtsas tro honom, jag kan så väl översätta hans lögner, och får alltid ut sanningen med mitt lexikon! ... Jag anar något förfärligt ... men, Kurt, förlora icke behärskningen! ... Mitt enda övertag i vår långa strid har varit, att jag alltid var nykter och därför hade sinnesnärvaro ... Han föll alltid på sin whisky! ... Nu får vi se!

* KAPTEN [in, från vänster, i paraduniform, kask, kappa, vita handskar. Lugn, värdig, men blek och hålögd. Går fram snubblande och sätter sig med kask och kappa långt från Kurt och Alice till höger på scenen. Håller sedan under samtalet sabeln mellan knäna] God dag! - Förlåt jag sätter mig så här, men jag är lite trött!

ALICE och KURT
God dag, välkommen!

ALICE
Hur är det med dig?

KAPTEN
Utmärkt! Bara lite trött! ...

ALICE
Vad nytt från staden?

KAPTEN
Smått och gott! Jag var bland annat hos läkarn, och han sa, att det var ingenting, och att jag kunde leva i tjugu år, om jag skötte mig!

ALICE
[till Kurt] Nu ljuger han! [Till Kapten.] Det var ju roligt det, kära du!

KAPTEN
Ja, det var det!

[Tystnad, varunder Kaptenen ser åt Alice och Kurt, liksom han ville be dem tala.]

ALICE
[till Kurt] Säg ingenting, utan låt honom tala först, så röjer han sitt spel!

KAPTEN
[till Alice] Sa du något?

ALICE
Nej! jag sa ingenting!

KAPTEN
[långsamt] Hör du, Kurt!

ALICE
[till Kurt] Ser du, nu kom han fram!

KAPTEN
Jag, jag var in i stan, som du vet!

KURT
[nickar bifallande].

KAPTEN
Å-ä, jag gjorde bekantskaper ... bland andra ... med en ung volontär - [Dröjande.] - på artilleriet!

[Paus, under vilken Kurt visar oro.]

Som ... vi sakna volontärer, just här, så gjorde jag upp med översten, att han skulle få komma hit ... Detta bör glädja dig, särskilt dig, då jag upplyser dig om, att det ... var ... din egen son!

ALICE
[till Kurt] Vampyren! Ser du!

KURT
Detta skulle under vanliga förhållanden glädja en far, men under mina omständigheter, så är det endast pinsamt!

KAPTEN
Det förstår jag inte!

KURT
Det behöver du inte heller, det är nog, att jag inte vill det!

KAPTEN
Jaså, menar du det! ... Då bör du veta, att den unge mannen är hitkommenderad, och han från detta ögonblick står under min lydno!

KURT
Då skall jag tvinga honom söka sig till ett annat regemente!

KAPTEN
Det kan du inte, ty du har inga rättigheter över sonen!

KURT
Inte?

KAPTEN
Nej, dem har domstolen tilldömt modren!

KURT
Då skall jag sätta mig i förbindelse med modren!

KAPTEN
Det behöver du inte!

KURT
Behöver inte!

KAPTEN
Nej, för det har jag redan gjort! Tja!

KURT
[reser sig, men faller ner].

ALICE
[till Kurt] Nu måste han dö!

KURT
Det är ju en människoätare!

KAPTEN
Det var den saken! [Direkt till Alice och Kurt.] Sa ni något?

ALICE
Nej, hör du illa?

KAPTEN
Ja, lite! ... Men om du flyttar dig närmare, skall jag säga dig något mellan fyra ögon!

ALICE
Det behövs inte! Och ett vittne kan ju vara fördelaktigt för båda parterna!

KAPTEN
Det har du rätt i, vittnen äro alltid bra att ha! ... Men först, har ni testamentet i ordning!

ALICE
[överlämnar ett dokument] Auditören har själv satt upp det!

KAPTEN
Till din förmån! ... Gott ...! [Läser i dokumentet och river sönder det sedan omsorgsfullt i strimmor, som han kastar på golvet.] Det var den saken! Tja!

ALICE
[till Kurt] Har du sett en sådan människa!

KURT
Det är ingen människa!

KAPTEN
Jo, jag ville säga Alice följande! ...

ALICE
[oroligt] Var så god!

KAPTEN
[lugnt som förut] På grund av din länge uttalade önskan att få ett slut på detta eländiga liv i ett olyckligt äktenskap, och på grund av den kärlekslöshet, varmed du behandlat make och barn, på grund av den vårdslöshet, varmed du handhaft husets ekonomi, har jag nu vid min stadsresa inlagt hos Rådstuvurätten ansökan om skilsmässa!

ALICE
Såå! och skälet?

KAPTEN
[lugnt som förut] Utom de nämnda skälen, så har jag rent personliga! Som det nämligen blivit utrönt, att jag ännu kan leva i tjugu år, har jag varit betänkt på att uttbyta detta olyckliga äkta förbund mot ett som bättre anstår mig, jag menar att förena mitt öde med en kvinnas, som med tillgivenhet för sin make även kan medföra i boet ungdom och - låtom oss säga - någon skönhet!

ALICE
[tar av sig ringen och kastar åt kapten] Var så god!

KAPTEN
[tar upp ringen och stoppar den i västfickan] Hon kastar ringen! Vill vittnet vara god lägga märke till det!

ALICE
[reser sig, upprörd] Och du ämnar vräka ut mig och sätta en annan kvinna i mitt hus?

KAPTEN
Tja!

ALICE
Nå, då ska vi tala rent språk! ... Kurt, min kusin, denna man har gjort sig skyldig till mordförsök på sin hustru!

KURT
Mordförsök!

ALICE
Ja, han har knuffat mig i sjön!

KAPTEN
Utan vittnen!

ALICE
Det ljuger han! Judit såg det!

KAPTEN
Vad skulle det göra?

ALICE
Hon kan vittna!

KAPTEN
Nej, det kan hon inte, för hon säger, att hon ingenting sett!

ALICE
Du har lärt barnet ljuga!

KAPTEN
Det behövde jag inte, för det hade du lärt henne förut!

ALICE
Du har råkat Judit?

KAPTEN
Tja! ...

ALICE
O Gud! O Gud!

KAPTEN
Fästningen är uppgiven! Fienden beviljas fritt avtåg med tio minuters uppsägning! [Lägger sitt ur på bordet.] Tio minuter; klockan på bordet! [Blir stående med handen på hjärtat.]

ALICE
[fram till Kaptenen och fattar hans arm] Vad är det?

KAPTEN
Jag vet inte!

ALICE
Vill du ha något, vill du dricka något?

KAPTEN
Whisky? Nej, jag vill inte dö! Du! ... [Rätar på sig.] Ta inte i mig! ... Tio minuter, eller blir besättningen nerhuggen! [Drar på sabeln.] Tio minuter! [Går ut genom fonden.]

*

KURT
Vem är denna människa?

ALICE
Det är en dämon och ingen människa!

KURT
Vad vill han min son?

ALICE
Han vill ha honom som gisslan för att kunna behärska dig, han vill isolera dig från öns myndigheter ... Vet du att denna ö kallas av befolkningen "lilla helvetet".

KURT
Det visste jag inte! ... Alice, du är den första kvinna, som väckt mitt medlidande, alla andra har jag tyckt förtjäna sitt öde!

ALICE
Övergiv mig icke nu! Gå icke ifrån mig, ty han slår mig ... Han har slagit mig i tjugufem år ... och i barnens närvaro ... han har knuffat mig i sjön ...

KURT
Med den upplysningen ställer jag mig absolut emot honom! Jag kom hit utan ondska, utan ett minne av hans äldre förödmjukelser och förtal! Jag förlät honom till och med, när du berättade, att det var han, som skilde mig från mina barn ... ty han var sjuk och döende ... men när han nu vill ta min son, måste han dö, han - eller jag.

ALICE
Bra! Icke uppge fästningen! Utan spränga den och honom i luften, om vi så skola följa med! Jag har hand om krutet!

KURT
Jag var icke ond, när jag kom hit, och jag tänkte fly, när jag kände ert hat smitta mig, men nu känner jag en oemotståndlig kallelse att hata denne man så som jag hatat det onda! ... Vad kan göras?

ALICE
Taktiken har han lärt mig! Trumma ihop hans fiender och söka bundsförvanter!

KURT
Tänk, att han kunde leta reda på min hustru! Varför råkades icke de två för en mansålder sedan! Där hade blivit nappatag, så jorden skulle ha bävat!

ALICE
Men nu har själarne råkats ... och de måste skiljas! Jag anar var hans sårbara punkt är, jag har länge misstänkt den ...

KURT
Vem är hans trognaste fiende här på ön?

ALICE
Det är tygmästarn!

KURT
Är det en hederlig karl?

ALICE
Ja, det är det! ... Och han vet vad jag ... jag vet det också! ... Han vet, vad styckjunkarn och kapten haft för sig!

KURT
Vad de haft för sig? ... Menar du?

ALICE
Försnillningar!

KURT
Det var ohyggligt! Nej, det vill jag inte vara med om att röra i!

ALICE
Haha! Du kan icke slå en fiende!

KURT
Jag har kunnat förr; men jag kan det icke mer!

ALICE
Varför?

KURT
Därför, att jag upptäckte ... att rättvisa skipas ändå!

ALICE
Vänta på det! Så har man tagit din son ifrån dig! Se på mina gråa hår ... ja, känn så tjockt det är för övrigt! ... Han ämnar gifta om sig och då är jag fri - att göra detsamma. - Jag är fri! Och om tio minuter skall han sitta därnere i arresten, därnere - [Stampar i golvet.] - därnere ... och jag skall dansa på hans huvud, jag skall dansa Bojarernas intåg ... [Gör några danssteg med händerna i sidan.] ... Hahahaha! Och jag skall spela på pianot, så han skall höra't! [Hamrar på pianot.] Å! tornet öppnar sina portar och vakten med dragna sabeln ska inte vakta mig mera utan honom ... melitamtamta melitalialej! Honom, honom, honom, ska han vakta!

KURT
[har betraktat henne med rusiga blickar] Alice! Är du en djävul, också?

ALICE
[springer upp på en stol och tar ner lagerkransarne] De här skall jag ha med mig vid avtåget ... lagrarne vid triumfen! Och fladdrande band! Lite dammiga, men evigt gröna! - Som min ungdom! - Inte är jag gammal, Kurt!

KURT
[med lysande ögon] Du är en djävul!

ALICE
I lilla helvetet! ... Hör på, nu gör jag toalett ... - [Löser upp håret.] - klär mig på två minuter ... går till tygmästaren på två minuter ... och så, fästningen i luften!

KURT
[som förr] Du är en djävul!

ALICE
Det sa du alltid, när vi var barn, också! Minns du, när vi voro barn, och vi förlovade oss! Haha! Du var blyg, förstås ...

KURT
[allvarsamt] Alice!

ALICE
Ja, det var du! Och det klädde dig. Ser du det finns råa kvinnor, som tycka om blyga karlar, och det ... lär finnas blyga män, som tycka om råa kvinnor! ... Du tyckte allt om mig lite då! Inte sant!

KURT
Jag vet inte, var jag är hemma!

ALICE
Hos en aktris, som har fria fasoner men eljes är ett utmärkt fruntimmer. Jaha! Men nu är jag fri, fri, fri! ... Vänd dig bort, så byter jag liv! [Hon knäpper upp livet.]

KURT
[rusar fram, tar henne på sina armar, lyfter henne högt upp och biter henne på strupen, så att hon skriker. Därpå kastar han henne från sig på chäslongen och skyndar ut till vänster].

[Samma dekoration på aftonen. Posten på batteriet synes fortfarande genom fondfönstren. Lagerkransarne hänga över en stolskarm. Taklampan tänd. Svag musik.

Kapten blek och hålögd, gråsprängd, klädd i en liten släpuniform med ridstövlar, sitter vid skrivbordet och lägger patience. Han har glasögon på.

Entre-akts-musiken fortfar efter ridåns uppgång ända till ny person inträder.

Kapten lägger sin patience, men rycker till då och då samt tittar upp och lyss ängsligt.

Han synes icke få patiencen att gå ut, blir otålig och lägger ihop korten. Därpå går han till vänstra fönstret, öppnar det och kastar ut kortleken. Fönstret blir stående, men rister på hakarne.

Han går till skåpet, blir skrämd av det buller, som fönstret gör, så att han vänder sig om och ser efter vad det är! Tar fram tre mörka, fyrkantiga whisky-flaskor, betraktar dem noga - och kastar ut dem genom fönstret. Tar fram cigarrlådor, luktar i en, och kastar ut genom fönstret.

Därpå tar han av glasögonen, torkar dem och prövar hur han ser med dem. Så kastar han ut dem genom fönstret, snubblar mellan möblerna som om han såg illa, och tänder en kandelaber med sex ljus på chiffoniern. Får sikte på lagerkransarne, tar dem och går mot fönstret, men vänder om. Fattar pianoduken och sveper försiktigt om kransarne, tar knappnålar på skrivbordet och fäster igen hörnen samt lägger alltsammans på en stol. Går till pianot, slår med nävarne på tangenterna, stänger om klaviaturen och kastar nyckeln genom fönstret. Därpå tänder han ljusen på pianot! Går till ateniennen, tar hustruns porträtt, betraktar och river sönder, kastar bitarne på golvet. Fönstret rister på hakarne och han blir skrämd ånyo. Därpå, sedan han lugnat sig, tar han sonens och dotterns porträtt, kysser dem flyktigt och stoppar i bröstfickan. De övriga porträtten sopar han ner med armbågen, och skjuter i en hög med stöveln.

Därpå sätter han sig trött vid skrivbordet och tar sig åt hjärtat. Tänder skrivstaken och suckar; stirrar framför sig, som om han såg obehagliga syner ... Reser sig, och går till chiffoniern, öppnar klaffen och tar fram en brevbrunt med blått sidenband, och kastar in i kakelugnen. Stänger chiffoniern. Nu knackar det i telegrafen ett enda tag och blir tyst. Kapten far tillsammans i dödsångest och blir stående med handen på hjärtat, lyssnande. Men då han intet mera hör från telegrafen, lyss han åt vänster dörr. Går dit och öppnar den, tar ett steg in, och kommer ut med en katt på armen och som han stryker på ryggen. Därpå går han ut till höger. Nu upphör musiken.]

*

ALICE
[in från fonden, promenadklädd med svart hår, hatt, handskar; ser förvånad omkring på de många ljusen].

KURT
[in från vänster, nervös].

ALICE
Här ser ut som julafton!

KURT
Nåå!

ALICE
[räcker sin hand att kyssa] Tacka mig!

KURT
[kysser handen motvilligt].

ALICE
Sex vittnen, varav fyra bergfasta. Anmälan har skett, och svaret kommer per telegraf hit - hit mitt in i fästningen!

KURT
Jaså!

ALICE
Säg tack i stället för jaså!

KURT
Varför har han tänt så många ljus?

ALICE
Därför, att han är mörkrädd förstås! ... Se på telegrafen! Ser han inte ut som handtaget på en kaffekvarn - jag mal, jag mal, och bönorna krasa som när man drar ut tänder ...

KURT
Vad har han gjort här i rummet?

ALICE
Det ser ut som om han ämnade flytta! Dit ner, ska du flytta!

KURT
Alice, inte så! Jag tycker det är bedrövligt ... Han var min vän i ungdomen, och visade mig välvilja mången gång, när jag hade det svårt ... Det är synd om honom!

ALICE
Än om mig då, som intet ont gjort, och som fått offra mina bana för det där monstret!

KURT
Hur var det med banan? Var den så lysande?

ALICE
[ursinnig] Vad säger du för slag? Vet du, vem jag är, vem jag varit?

KURT
Seså! Seså!

ALICE
Börjar du också, redan?

KURT
Redan?

ALICE
[flyger Kurt om halsen, och kysser honom].

KURT
[tar henne på armarne och biter henne i halsen, så att hon skriker].

ALICE
Du biter mig!

KURT
[utom sig] Ja, jag vill bita dig i strupen och suga ditt blod som en lokatt! Du har väckt vilddjuret hos mig, som jag i åratal sökt döda med försakelser och självplågerier. Jag kom och jag trodde mig vara en bit bättre än ni, men nu är jag den uslaste! Sen jag fick se dig - i hela din rysliga nakenhet, sedan min lidelse förvände synen på mig, känner jag hela det ondas styrka; det fula blev skönt, det goda blir fult och svagt! ... Kom, skall jag kväva dig ... med en kyss!

[Han omfamnar henne.]

ALICE
[visar vänstra handen] Ser du märket efter bojan, som du löste. Jag var trälinnan och är frigiven! ...

KURT
Men jag skall binda dig ...

ALICE
Du?

KURT
Jag!

ALICE
Jag trodde ett ögonblick att, du var ...

KURT
Läsare?

ALICE
Ja, du snackade om syndafallet ...

KURT
Gjorde jag?

ALICE
Och jag trodde du kom för att predika ...

KURT
Trodde du? ... Om en timme äro vi i stan! Då skall du se vem jag är ...

ALICE
Så gå vi på teatern i afton för att visa oss! Det är han, som får skammen, om jag rymmer, förstår du det?

KURT
Jag börjar förstå, och det är inte nog med fängelse ...

ALICE
Nej, det är icke nog! Det skall vara skam också!

KURT
En underlig värld! Du begår den skamliga gärningen, och han får bära skammen!

ALICE
När världen är så dum!

KURT
Det är som om dessa fängelsemurar supit i sig alla brottslingarnes dåligheter, och man behöver bara andas här för att få't i sig! Du tänkte på teatern och supén, förmodar jag! Jag tänker på min son!

ALICE
[slår honom på munnen med handsken] Stofil!

KURT
[lyfter handen för att slå Alice en örfil].

ALICE
[ryggar] Tout beau!

KURT
Förlåt mig!

ALICE
På knä, ja!

KURT
[faller på knä].

ALICE
På ditt ansikte!

KURT
[med pannan mot golvet].

ALICE
Kyss min fot!

KURT
[kysser foten].

ALICE
Och gör aldrig om det där! ... Opp!

KURT
[reser sig] Vart har jag kommit? Var är jag?

ALICE
Det vet du!

KURT
[ser sig omkring med fasa] Jag tror nästan ...

*

KAPTEN
[in från höger, eländig, stödd på en käpp] Får jag tala vid Kurt? Ensam!

ALICE
Är det om det fria avtåget?

KAPTEN
[sätter sig vid sybordet] Vill Kurt vara snäll sitta hos mig en stund? Och vill Alice skänka oss ett ögonblicks ... ro?

ALICE
Vad är det nu då? ... Nya signaler! [Till Kurt] Var så god och sitt ner!

KURT
[sätter sig motvilligt].

ALICE
Och lyssna till ålderdomens och visdomens ord ... Skulle det komma telegram ... så stöt på mig!

[Ut till vänster.]

*

KAPTEN
[värdigt, efter en paus] Har du förstått ett mänskoöde som mitt, som vårt?

KURT
Nej, lika litet som jag förstått mitt!

KAPTEN
Vad är då meningen med detta sammelsurium?

KURT
I mina bättre ögonblick har jag trott, att det just var meningen, att vi icke skulle få veta meningen och ändock böja oss ...

KAPTEN
Alldeles riktigt, men du som matematiker skall väl kunna söka den obekanta punkten, när du har flere bekanta givna ...

KAPTEN
Jag har sökt den, och - jag har icke funnit den!

KURT
Då har du räknat fel, börja om igen!

KAPTEN
Jag ska börja om! ... Säg, var har du fått din resignation ifrån?

KURT
Det har jag ingen kvar. Överskatta mig inte!

KAPTEN
Som du kanske märkt har jag förstått livets konst som så: eliminera! Det är, stryk över och gå vidare. Jag gjorde mig tidigt en säck, som jag stoppade förödmjukelserna i och när den blev full, kastade jag den i sjön! - Jag tror ingen människa har lidit så mycket förödmjukelser som jag. Men när jag strök ut dem och gick förbi, så existerade de icke längre!

KURT
Jag har märkt, hur du diktat ditt liv och diktat din omgivning!

KAPTEN
Hur skulle jag kunnat leva eljes? Hur skulle jag stått ut!

[Tar sig åt hjärtat.]

KURT
Hur är det med dig?

KAPTEN
Dåligt! [Paus.] Så kommer ett ögonblick då förmågan att dikta, du kallar, upphör. Och då framstår verkligheten i hela sin nakenhet! ... Det är förfärligt! [Nu talar han med gammalmans gråt i rösten och hängande underkäke.] Ser du, min kära vän ... [Behärskar sig och talar med vanlig röst.] Förlåt! ... När jag nyss var i staden och talade vid läkarn - [Med gråten igen.] - så sa han att jag var bruten ... - [Med vanlig röst.] - och att jag inte kunde leva länge!

KURT
Sa han det?

KAPTEN
Ja, det sa han!

KURT
Det var inte sant då?

KAPTEN
Vilket? Jaså ... nej, det var inte sant!

[Paus.]

KURT
Var inte det andra sant heller då?

KAPTEN
Vilket, sa min bror?

KURT
Om, att min son skulle vara hitkommenderad som volontär!

KAPTEN
Det har jag aldrig hört talas om.

KURT
Vet du, att din förmåga att stryka ut dina egna ogärningar är gränslös!

KAPTEN
Jag förstår inte, vad min bror säger!

KURT
Då är du slut!

KAPTEN
Ja, mycket är inte kvar!

KURT
Hör du, kanske du inte inlagt om den för din hustru vanärande skilsmässan?

KAPTEN
Skilsmässan! Nej, det har jag inte hört!

KURT
[reser sig] Vill du erkänna, att du ljugit då?

KAPTEN
Min broder begagnar så starka ord! Vi behöva alla överseende!

KURT
Du har insett det!

KAPTEN
[bestämt, med klar röst] Ja, jag har insett det! ... Förlåt mig därför Kurt! Förlåt allt!

KURT
Det var ett manligt ord! - Men jag har ingenting att förlåta dig! Och jag är icke den man du tror mig vara, nu längre! Allra minst den som är värdig mottaga dina bekännelser!

KAPTEN
[med klar röst] Livet var så underligt! Så motigt, så elakt, alltifrån barndomen ... och människorna så elaka, så jag blev elak också ...

KURT
[går på golvet, orolig och ser på telegrafen].

KAPTEN
Vad ser du på?

KURT
Kan man avstänga en telegraf?

KAPTEN
Nej, inte gärna!

KURT
[med stigande oro] Vem är styckjunkar Östberg?

KAPTEN
Det är en hederlig karl, lite köpman förstås!

KURT
Vem är tygmästarn då?

KAPTEN
Han är min fiende, visserligen, men jag kan inte ont säga om honom.

KURT
[ser ut genom fönstret där en lykta synes röra sig] Vad göra de med lyktan ute på batteriet?

KAPTEN
Är det en lykta?

KURT
Ja, och folk som rör sig!

KAPTEN
Det är väl en handräckning, vi kallar!

KURT
Vad är det?

KAPTEN
Några man och en konstapel! Det är väl någon stackare, som ska sättas in! KURT

Å!

[Paus.]

KAPTEN
Nu, när du känner Alice, vad tycker du om henne?

KURT
Det kan jag inte säga ... Jag förstår mig inte på människor alls! Hon är mig lika oförklarlig som du och som jag själv! Jag börjar nämligen komma till den åldern, då visdomen erkänner: jag vet ingenting, jag förstår ingenting! - Men när jag ser en handling, vill jag gärna veta dess grund ... Varför knuffade du henne i sjön?

KAPTEN
Jag vet inte! Det föreföll mig bara helt naturligt, när hon stod på bryggan, att hon skulle i.

KURT
Har du aldrig ångrat det?

KAPTEN
Aldrig!

KURT
Det är underligt!

KAPTEN
Ja, visst är det! Så underligt, att jag inte tror det är jag, som begått en så låg handling!

KURT
Har du inte trott hon skulle hämnas?

KAPTEN
Det har hon väl gjort tillräckligt, och det finner jag lika naturligt!

KURT
Hur har du så snart kommit till denna cyniska resignation?

KAPTEN
Sen jag såg döden i ögat har livet visat sig under en annan synvinkel ... Hör du, om du skulle dömma mellan Alice och mig, vem skulle du ge rätt?

KURT
Ingen! Men åt er båda mitt oändliga medlidande, kanske lite mer åt dig!

KAPTEN
Giv mig din hand, Kurt!

KURT
[räcker ena handen, och lägger den andra på Kaptens axel] Gamle vän!

*

ALICE
[in från vänster, hon bär nu parasoll] Nej, så förtroligt! Hå, den vänskapen! ... Har inte telegrammet kommit?

KURT
[kallt] Nej!

ALICE
Detta dröjsmål gör mig otålig, och när jag blir otålig, så skyndar jag på situationen! ... Se här, Kurt, nu ger jag honom sista skottet! Och nu stupar han! ... Först laddar jag - jag kan gevärsläran jag, den berömda gevärsläran som inte såldes i fem tusen exemplar ... och så lägger jag an, fyr! [Hon siktar med parasollen.] Hur mår din nya fru? Den där unga, sköna, okända. Det vet du inte! Men jag vet hur min älskare mår! [Hon tar Kurt om halsen och kysser honom, han stöter henne ifrån sig.] Han mår väl, men han är blyg ännu! ... Dig usling, som jag aldrig älskat, du som var för högfärdig att bli svartsjuk, du kunde aldrig se hur jag nu drog dig vid näsan!

KAPTEN
[drar sabeln och störtar huggande efter henne, men han träffar endast möblerna].

ALICE
Hjälp! Hjälp!

KURT
[står orörlig].

KAPTEN
[faller med sabeln i handen] Judit! Hämna mig!

ALICE
Hurra! Han dog!

KURT
[drar sig mot fonddörren].

KAPTEN
[reser sig] Inte än! [Sticker in sabeln, och går att sätta sig i länstolen vid sybordet.] Judit! Judit!

ALICE
[går mot Kurt] Nu går jag - med dig!

KURT
[stöter henne ifrån sig så att hon faller på knä] Gå till avgrunden, varifrån du kommit - Farväl för alltid! [Går.]

KAPTEN
Gå inte ifrån mig, Kurt, hon dödar mig!

ALICE
Kurt! Övergiv mig icke, övergiv oss icke!

KURT
Farväl! [Går.]

*

ALICE
[sadlar om] Vilken usling! Det är en vän för dig!

KAPTEN
[milt] Förlåt mig, Alice, och kom hit! Kom fort!

ALICE
[till Kapten] Det var den största usling och hycklare jag i mitt liv har råkat! - Vet du, du är en man i alla fall!

KAPTEN
Alice, hör på! ... Jag kan inte leva länge!

ALICE
Såå?

KAPTEN
Läkaren har sagt det!

ALICE
Då var det osant det andra också?

KAPTEN
Ja!

ALICE
[utom sig] Å! Vad har jag gjort? ...

KAPTEN
Allt kan hjälpas!

ALICE
Nej! Det är ohjälpligt!

KAPTEN
Ingenting är ohjälpligt, bara man stryker över det och går vidare!

ALICE
Men telegrammet! Telegrammet!

KAPTEN
Vilket telegram?

ALICE
[på knä invid Kapten] Äro vi förkastade? Skulle detta ske! Jag har ju sprängt mig, oss i luften! Varför skulle du narras! Och varför skulle denna man komma och fresta mig! ... Vi äro förlorade! Allt vore hjälpt, allt vore förlåtet med din storsinthet.

KAPTEN
Vad är det, som icke kan förlåtas? Vad har jag icke förlåtit dig?

ALICE
Du har rätt ... men det kan icke hjälpas!

KAPTEN
Jag kan icke gissa, trots det att jag känner din uppfinningsförmåga i elakheter ...

ALICE
O, om jag kom ifrån det! Om jag kom ifrån det, skulle jag vårda dig ... Edgar, jag skulle älska dig!

KAPTEN
Hör nu på! Var är jag hemma?

ALICE
Tror du ingen kan hjälpa oss ... ja, ingen människa kan det!

KAPTEN
Vem skulle då kunna?

ALICE
[ser Kapten i ögonen] Jag vet inte! ... Tänk! Vad skall bli av barnen med ett vanärat namn ...?

KAPTEN
Har du vanärat namnet?

ALICE
Inte jag! Inte jag! ... Och så måste de lämna skolan! Och när de komma ut i livet, så bli de ensamma som vi, och elaka som vi! - Då råkade du inte heller Judit, förstår jag nu?

KAPTEN
Nej! Men stryk över det!

[Telegrafen knackar. Alice flyger upp.]

ALICE
[skriker] Nu är olyckan över oss! [Till Kapten.] Hör inte på't!

KAPTEN
[lugnt] Jag skall inte höra på't, älskade barn, lugna dig! ...

ALICE
[står vid telegrafen och höjer sig på tå för att se ut genom fönstret] Hör inte! Hör inte!

KAPTEN
[håller för öronen] Jag håller för öronen, Lisa, mitt barn!

ALICE
[på knä med sträckta händer] Gud, hjälp oss! - Handräckningen kommer ... [Storgråtande] Gud i himmelen!

[hon förefaller röra läpparne som till en tyst bön.

Telegrafen knackar ännu litet, och en lång pappersremsa har krupit fram, så blir det åter tyst.]

ALICE
[reser sig, river av pappersremsan och läser tyst. Därpå kastar hon en blick mot höjden, går fram och kysser Kapten på pannan] Det är överståndet! - Det var ingenting!

[Sätter sig i den andra stolen och gråter häftigt i näsduken.]

KAPTEN
Vad har du för hemligheter, där?

ALICE
Fråga inte! Det är över nu!

KAPTEN
Som du vill, mitt barn!

ALICE
Så skulle du icke sagt för tre dagar sedan, vad kommer det?

KAPTEN
Jo, min vän! När jag föll första gången, så var jag över ett stycke på andra sidan graven. Vad jag såg har jag glömt, men intrycket blev kvar!

ALICE
Vad var det?

KAPTEN
Hoppet - om ett bättre!

ALICE
Ett bättre?

KAPTEN
Ja, att detta skulle vara livet självt, det har jag egentligen aldrig trott ... detta är döden! eller något ändå sämre ...

ALICE
Och vi ...

KAPTEN
Hade troligen till uppgift att pina varann ... så förefaller det!

ALICE
Ha vi pinat varann nog?

KAPTEN
Ja, jag tror det! Och huserat sen! [Ser sig omkring.] Ska vi städa efter oss? Och göra rent?

ALICE
[reser sig] Ja, om det är möjligt!

KAPTEN
[ser sig omkring i rummet] Det går inte på en dag! Det gör det inte!

ALICE
På två, då! Många dagar!

KAPTEN
Låt oss hoppas det! ...

[Paus.]

KAPTEN
[sätter sig igen] Alltså kom du inte lös denna gången! Men så fick du inte heller mig fast!

ALICE
[häpen].

KAPTEN
Ja, jag visste, att du ville ha mig i fängelse, men det stryker jag över! ... du har väl gjort värre saker än så ...

ALICE
[svarslös].

KAPTEN
Och jag var oskyldig till försnillningen!

ALICE
Och nu är meningen, att jag skall bli din sjuksöterska?

KAPTEN
Om du vill!

ALICE
Vad skall jag eljes ta mig till?

KAPTEN
Jag vet inte!

ALICE
[sätter sig slö, förtvivlad] Detta är ju de eviga kvalen! Finns då intet slut?

KAPTEN
Jo, om vi ge oss till tåls! Kanske när döden kommer, börjar livet.

ALICE
Om så vore!

[Paus.]

KAPTEN
Du trott att Kurt var en hycklare?

ALICE
Ja, visst tror jag det!

KAPTEN
Det tror jag inte! Men alla som komma i vår närhet bli onda, och går sin väg ... Kurt var svag, och det onda är starkt! [Paus.] Tänk vad livet är banalt numera! Förr slog man, nu hyttar man bara! - Jag är nästan säker, att vi om tre månader hålla silverbröllop ... med Kurt som giftoman! ... och doktorn och Gerda är med ... Tygmästarn håller talet och styckjunkaren anför hurraropen! Känner jag översten rätt, så bjuder han sig själv! - Ja du skrattar! Men minns du Adolfs silverbröllop ... han på fältjägarne! Silverbruden måste bära ringen på höger hand emedan brudgummen vid ett ömt tillfälle huggit dän vänstra ringfingret med en fascinkniv.

ALICE
[håller näsduken för munnen för att betvinga ett skratt].

KAPTEN
Gråter du? - Nej, jag tror du skrattar! - Ja, barn, vi gråta endels, och skratta endels! Vilket som är rättast ... fråga inte mig! ... Jag läste häromdagen i en tidning, att en man - hade varit skild sju gånger, följaktligen gift sju gånger ... slutligen rymde han vid fyllda nittiåtta år, och gifte om sig med sin första fru! Det är kärleken! ... Om livet är allvar eller bara drift, blir jag inte slug på! När det är skämt kan det vara pinsammast, och allvaret är egentligen behagligast och lugnast ... Men när man slutligen håller sig allvarsam, så kommer det någon och driver med en! Exempel, Kurt! ... Vill du ha silverbröllopet?

ALICE
[tyst].

KAPTEN
Säg ja, du! - De kommer att skratta åt oss, men vad gör det! Vi skratta med, eller hålla oss allvarsamma, allt som det faller sig!

ALICE
Ja, må ske!

KAPTEN
[allvarligt] Alltså silverbröllop! ... [Reser sig.] Stryka över och gå vidare! - Alltså, låt oss gå vidare!

Innehåll / Table of Contents