Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är sant», sade den gamle mannen; »stackars Nell
också, vad skall hon taga sig till!»
»Alldeles, ja», skrek dvärgen och nickade, »det är
alldeles riktigt anmärkt. Således vill ni ju tänka på saken,
granne?»
»Ja visst», sade den gamle mannen. »Vi skola icke
stanna här.»
»Det trodde jag också», sade dvärgen. »Jag har sålt
sakerna. I dag är det tisdag. När skola de flyttas bort?
Det är ingen brådska — skola vi säga i eftermiddag?»
»Låt oss säga om fredag morgon», svarade den gamle
mannen.
»Gott», sade dvärgen. »Det är avgjort — men märk
väl att jag icke på något villkor kan överskrida den dagen,
granne.»
»Gott», sade den gamle mannen. »Jag skall komma ihåg
det.»
Mr Quilp tycktes bliva förbryllad över det besynnerliga,
ja, själlösa sätt, varpå allt detta sades; men då den gamle
mannen upprepade: »Om fredag morgon; jag skall komma
ihåg det», hade han ingen förevändning att längre
uppehålla sig vid ämnet, utan tog ett vänligt avsked med
många lyckönskningar till sin vän för att han såg så kry ut,
samt gick ned och berättade utgången för mr Brass.
Hela denna dag och den följande förblev den gamle
mannen i samma sinnesförfattning. Han vandrade in och
ut i de olika rummen, liksom med någon obestämd avsikt att
säga dem farväl, men han vidrörde på intet sätt
förmiddagens samtal eller nödvändigheten att skaffa sig något
annat hem. Han hyste en otydlig föreställning om att flickan
var övergiven, ty han tryckte henne ofta till sitt bröst och
sade att de aldrig skulle lämna varandra, men han tycktes
vara ur stånd att göra sig ett tydligare begrepp om deras
verkliga ställning och var alltjämt samma likgiltiga, lugna
varelse, vartill lidandet gjort honom.
Torsdagen kom, och ingen olikhet visade sig hos den
gamle mannen. Men en förändring inträffade med honom
samma afton, då han och flickan sutto tysta tillsammans.
På en liten, mörk gård nedanför deras fönster stod ett
träd och då vinden spelade genom lövverket, kastade det en
böljande skugga på den vita väggen. Den gamle mannen
satt och betraktade skuggorna, där de skälvde på denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
