Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Käre, sà gaf ilu mig ilock migot.
O ni i det, du gaf, Ur stort och godt.
I) ii gaf hopp. Människans sista hopp
ooli hennes bästa. Ty ingen är nu
lyckligare ilu du."
Den sista nattimmans mörker låg öfver jorden
som ett mörkt, mjukt tiickelse med purp urväder
ocli skimrande inslag af rödt guld. Och purpurkanten
blef allt starkare och vidare och morgonen lyfte med
ljusa ocli svala händer täckelset öfver jorden.
Men, innan solen ännu hade kommit till synes,
blef himlen täckt af stora vingar, och tvenne fåglar
af jättelik skepnad gledo fram, den ena öfver det
ljusa purpurfältet, den andra öfver himladjupets
kvarblifna mörker. Deras färger kunde man icke se,
ty under sina vingar buro de en tät och svällande
dimma, som den annalkande solen gaf allt ljusare
färger. Likväl såg man de kraftiga vingarnas
böjningar, då de pressade luften med sina fjäderhvalf.
Ocli man såg halsarnas hastiga sträckningar och
klorna, som, då de kröktes, glänste likt silfver.
Ocli man hörde näbbarnas hugg ocli läten, som
stundom voro gälla och vredgade, stundom klagande
och smärt fy lida.
En förskräcklig strid. De ilskna näbbarna sleto
fjädrar ur det blödande köttet, ocli fjädrarna sjönko,
Solivro. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
