Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Återfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och det var denna höga idealitet, det sublima, ofta
övermänskliga, som var ett bland de mest karaktäristiska dragen
hos den äkta fransk-klassiska tragedien. Efter Polyeucte
förvandlas denna till en fadd idealitet à la Rambouillet, till
ett förkonstlat galanteri. Handlingen blir nu så invecklad,
att den slående erinrar om denna tids roman, under det
att det “klassiska“ i Corneilles tre stora tragedier och hos
Racine just är konfliktens enkelhet och klarhet. Intresset
för de stora idéerna — fosterlandet mot individen,
konungamakten mot frondörerna — träder i bakgrunden, och
kärleken tillmätes i stället en plats, som erinrar om
ungdomsstyckena. I Pompée skildras Cæsar såsom romantiskt förälskad
i Cléopâtre, det är för att återse henne, som han företagit sitt
egyptiska fälttåg, och hade Pompejus icke flytt från Pharsalus,
skulle Cæsar hava försonat sig med honom, besvurit honom att
glömma nederlaget och älska en rival, och själv skulle Cæsar
hava varit “heureux d’avoir vaincu pour vivre son égal“. Men
detta är ju Le grand Cyrus i annan form. Och i samma
stil äro hjältarna i hans andra dramer från denna tid;
Pertharite, longobardernas konung, vill avstå sitt rike, blott
man återgiver honom hans gemål — ingenstädes återfinnes
det patriotiska patos, som burit upp Horace.
Typisk för detta senare manér är Rodogune, och vi måste
därför taga en hastig överblick av innehållet. Ty som vi
sedan skola se, lever denna art av tragedi kvar även efter
Racine, och det är mot den, som högklassiciteten har att
kämpa. Den teori, som ligger bakom det nya manéret,
var den nyss nämnda: att ämnet i en tragedi måste vara
“invraisamblable“ eller som Corneille nu fattade detta: något
oerhört, en serie av — vad vi skulle säga — rent onaturliga
konflikter.
Situationen vid dramats början är till ytterlighet inkrånglad,
och Corneille behöver hela första akten för att framlägga
den. Det sker genom ett samtal mellan de båda prinsarnas
guvernör och dennes syster, vilka för varandra berätta saker,
som för båda borde hava varit alldeles välbekanta. Denna
förhistoria är följande: Konung Nicanor av Syrien, som är
gift med Cléopâtre, börjar krig mot parterna, men blir
besegrad och fånge. Ett rykte sprides, att han är död,
och Cléopâtre gifter om sig med hans bror, som börjar ett
nytt krig mot parterna, i vilket han stupar. Cléopâtre blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
